Jag förstår inte hur det är möjligt att bli så fruktansvärt trött av att inte göra någonting.
Jag blir skjutsad till stationen. Jag väntar en tio minuter till en kvart, är alltid ute i väldigt god tid...dessvärre.
Jag kliver på bussen, åker (sover) i en knapp timma,
kliver av, väntar på taxi en stund (alltifrån tre minuter till femton).
Åker taxi i nästan en timma, somnar ibland ... om det inte är en väldigt talträngd chaufför som kör.
Anländer till sjukhuset minst en halvtimma innan behandling ... väntar...
Strålning i 15 minuter, känns inget, men kan ge och har gett brännblåsor.
Väntar ytterligare en stund, stund är för klent, i ungefär två och en halv timma. Jag slår ihjäl tiden med att äta lunch i minst en timma. Det är svårt för en som alltid varit snabbast vid matbordet. Om, men bara OM vädret tillåter och det är sällan (jag har väl nämnt att sjukhuset ligger i Borås, som lär vara en av Sveriges mest nederbördstyngda städer, inget undantag från detta fenomen hittills) går jag en liten sväng, innan jag sätter mig ner igen och väntar på taxin och sedan påbörjas hela procerduren i omvänd ordning ( ombyte förnöjer sägs det).
Det lär vara nyttigt att ha det långsamt någon gång ibland, men tjugofem dagar på raken är att ta i.
Nu är det bara åtta kvar...
Visst tiden kan utnyttjas till annat, men handarbete är inte min grej. Läsa, jag hade tänkt så, men jag har adopterats av några äldre vänliga damer, så vi pratar om våra resp. sjukdomsresor, om de faktiska sjukresorna, om väder, om vad som står på löpsedlarna, om teveprogram, om var vi ska äta lunch och om vädret igen. Allt detta gör mig flera erfarenheter rikare, men också tröttare, för jag har insett att jag är väldigt dålig på att vänta.
Så slutgnällt....
I morgon ska solen skina, augusti börjar och vi kan lägga julis alla 187 mm regn bakom oss.
Väl mött i augusti!
Hoppsan! Upptäcker att det inte finns någon bild på sidan, utom de i kanten då. Det får jag åtgärda i morgon. Luktärtorna har börjat slå ut, får se om någon vill vara med på bild.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
12 kommentarer:
Jag förstår dig, Borås är inte bara den regnrikaste staden utan också den tråkigaste (förlåt boråsare) i hela Sverige.
Stå ut, bara några gånger kvar.
mvh R
Vilka dagar! De skulle verkligen trötta ut mig också, alldeles oavsett hur sjukdommen och behandlingen påverkar kroppen. Jag förstår att du räknar ner.
Förstår också att det känns trögt och segt med så mycket väntande och resande. Men klart att kroppen blir trött av behandlingen - det är ju ett hästjobb den ska igenom.
174 mm regn fick vi under juli. Mina luktärter är inte alls på gång, de har växt uruselt i sommar.
Säger som Renee: Stå ut - det är inte så långt kvar!
Men det är väl inte konstigt att du blir trött av allt det där resandet och väntandet! Jag blir matt bara jag läser om dina dagar.
I och med att du blivit adopterad av dessa pratglada damer så är det ju också svårt att få vara själv med sina tankar och eventuella bok...
Men nu kan du ju i alla fall säga att snart är det över...bara en vecka kvar.
Kramar från mig.
Det blir ju långa dagar med en massa resande, och inte mycket riktig avslappning alls. Långsamt går tiden dessutom när man räknar ner. Men nu är det inte alls långt kvar!
Trots allt utrustad med en hel del tålamod - eller så har du gjort dygd av nödvändigheten. Jag tycker du är beundransvärd! Så det så!
Jag vill se luktärtor. Jag saknar mina från trädgården. En bild? Please.
Tycker att det är lite gulligt att du har blivit adopterad :)
Men du, att det bara är åtta dagar kvar! Det är ju jättebra!!!
Du har ju avverkat hur mycket som helst redan.
Tänker väldigt mycket på dig så du har väl hicka för jämnan...
Kram
Halt durch, Lena. Nur noch acht Tage, dann hast Du es geschafft. Ich denke jeden Tag an Dich und wünsche Dir Geduld und Kraft für die letzten Behandlungen.
Varma kramar från Tuvstarr.
Renée: Jag vet inte tillräckligt mycket om Borås, för att kunna utala mig:) Jag står ut, för jag måste...
Humlan: Jag räknar ner och tänker ut olika belöningar.
Lilla B: Det tänker jag en hel del på, hur jag ska komma i form efteråt för att orka vidare. Här har ju livet gått i snigelfart i många månader.
Jag har många knoppar, men det de segar lite när det gäller att slå ut. Hoppas, hoppas
Londongirl: Jag blir också matt av att läsa om det, så jag försöker låta bli att tänka så mycket, bara vara och glida med. det känns som ett stort vakum faktiskt.
Mossfolk: Nä, nu är det inte långt kvar, men gräsligt långsamt är det.
Jag biter i hop.
Amber: Tålamod är eller var mitt förnamn... Beundransvärd... jag ser det inte riktigt så, men tack ändå :)
Christina: Jag ska se om någon vill vara med på bild...
Linda: De är rara, tanterna.
Aha, det är därför jag hickar :)
Tuvstarr: Danke, ich vesuche, aber mein Geduld wird immer weniger. Morgen Nachmittag habe ich nur 7 Tage zu schaffen.
Jag förstår att du blir trött. Resor och väntande är mycket tröttande. Vilken tur att det bara är åtta dagar kvar.
Eva: Jo, det har jag blivit varse:)
I morgon eftermiddag är det bara sju dagar kvar!
Skicka en kommentar