...jag skulle aldrig, inte ens om förutsättningarna vore annorlunda, mer optimala, tänka tanken.
Nu ska jag iställlet tillbringa en stund i solstolen. Måste hitta lä någonstans, för det blåser kallt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
14 kommentarer:
Nej, mara har inte fallit i tanken - men däremot ett antal tjejmilar, som bara några år innan den första kändes totalt främmande. Så man ska aldrig säga aldrig.
Med ålderns (och brösttyngdens) rätt har jag dragit mig tillbaka från löpararenorna och håller tyngden uppe med stavarna.
Uj, vilken konstig bild jag fick i huvudet... apropå stavar och brösttyngd....
Bloggblad :)
...och jag är inte sen att fatta...så tokig-roligt det kan bli om man har livlig fantasi.
Jag säger som någon förståndig människa: Den dan jag ser en joggare som ser glad och lycklig ut då ska jag ta det under övervägande.
mvh R
Instämmer helt med dig!
Men Bloggblad framkallar onekligen roliga bilder även i mitt huvud! =D
Jag satt och såg på det när jag matade Ebba.
Flera gånger slog samma tanke mig:
"Hur kommer man på att man vill springa maraton?"
Ja, men ännu mera .. hur kommer man på att man vill ställa upp i GÅNG ?
Jag såg också maratonloppet, men åt citronkaka i stället.
Haha, jag håller med Elisabet, gång är ännu värre!
Och så dåliga de var när de kom i mål!! Fy så obehagligt att utsätta sin kropp för sånt!
Renée: De där joggarna påstår ju sig vara lyckliga, efteråt...endofiner. Undrar om det är värt det.
Humlan: Det är nästan plågsamt att se på.
Linda: Ja, HUR kommer man på det ?
Elisabet: Gång, tresteg och spjutkastning ser också ut att göra väldigt ont.
Linda: Sport och tävling är väl en sak, men varför plåga sig?
Haha, näe inte jag heller. Varför utsätta sig när det finns så mycket trevligare saker att syssla med -som att sitta i solen till exempel ;)
(fast jag är rätt imponerad både över de som tävlar där och alla "vanliga" människor som är ute och springer på dagarna.)
Mossfolk: Även om jag inte förstår dem, så är jag imponerad över hängivenheten.
Håller helt med dig. Det är tillräckligt mycket ändå, bara att springa runt i trädgården.
Marit
Nej aldrig, aldrig, aldrig!!
Skulle aldrig falla mig in.
Men jag kan tänka mig att det är en enorm kick efteråt.
Vi har en god vän vars syster sprungit 25 maror nu. Det har blivit en sorts drog för henne, helt klart.
Solstolen låter helt rätt för mig också :-)
Thorins trädgård: Japp, att springa runt i trädgården är en aldeles lagom utmaning.
Annika: Jag har kollegor som springer jämt och maraton ibland...jag förstår det ändå inte.
Skicka en kommentar