En stor del av min vakna tid går åt till att tänka på medicin, den medicin jag ska äta de närmaste åren. Jag hinner ju tänka en del under resorna. Efter avslutade cyto- och strålbehandlingar ska man ofta äta medicin som minskar risken för återfall av bröstcancer. Det är bra att forskningen går framåt och att det finns mediciner, som bevisligen hjälper en stor procent drabbade, men de har många och menar jag verkligen många biverkningar och de oroar mig. Jag suckar och stånkar för tillfället allra mest över mina svullna fötter och ibland över min stela muskelvärkande omedgörliga kropp, effekter av cytostatika har jag förstått. Detta är inget, absolut inget, jämfört med vad man kan drabbas av när man äter dessa hormonpreparat.
Det som oroar mig är att jag måste, jag har inget val. Jag gör inte heller valet mellan pest eller kolera, dessutom känner jag inte att min oro tas på allvar. Det får vi prata om sen, när det är dags... ungefär så hör jag att det låter.
Jag har hittills träffat sex olika läkare och på måndag är det dags; jag ska få mitt recept av läkare nummer sju. Jag tycker att de allra flesta varit duktiga, men jag saknar kontiniuteten. Visst förstår jag nyttan av medicineringen och jag kan inte veta hur jag påverkas, men jag vill ju göra allt för att må bättre, inte sämre. Jag vill få tillbaka mitt liv, som det var innan. Det är inte möjligt, jag vet. Ingen får tillbaka sitt liv, som det var innan beskedet. Förnuft och känslor bråkar i mitt inre och jag kan för lite om det här för att kunna ställa relevanta frågor.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Jag förstår dig så väl.
Att bli fråntagen kontrollen över sin egen kropp och sitt liv är tufft. Att vara utlämnad till andras vetande och i viss mån tyckande.
Att känna en liten misstanke och ifrågasätta om expertisen verkligen sitter inne med hela sanningen.
För och emot, pest eller kolera.
Antingen är man starkare än starkast och tar saken i egna händer och säger nejtack eller också finner man sig som alla andra gjort före dig och tar tillbaka så mycket man kan av sitt liv.
En sliten klyscha: Det finns ett liv efter detta och då menar jag denna parantesen som nu strax är avklarad.
mvh R
Det viktigaste måste ändå vara att du känner att de tar dig på allvar och att du får gehör för din oro och alla frågor.
Det man inte kan något om behöver man ifrågasätta och det finns inga dumma frågor!
Sen är det ofta så (jag lider av det) att frågorna kommer senare, då måste det finnas någon du kan ringa eller träffa.
Stå på dig.
Det är självklart att de ska ta dig på allvar!!!
Kram
Jag har väldigt svårt att förstå systemet med läkarbyten, jag vet av erfarenhet att det inte finns längre, det där att läkaren lär känna patienten och kan följa upp saker och ting, utan en ny ska läsa på och låtsas känna till.
Maktlöshet... det är svåra saker det här. Egentligen vet vi ingenting om vad som händer nästa dag, men vi tror lätt att allt ska rulla på som vanligt, tills vi drabbas av något som vänder uppochner på tillvaron och sen blir inget sig likt.
Av allt elände som drabbat oss har jag så sakta med åren lärt mig att njuta så in i helskotta varje dag som allt är bra. För vem vet hur det är i morgon?
Men med så påtaliga problem som du har, är det himla svårt ... när du inte vet vad medicinerna gör med dig.
Jag tänker på dig! Inte för att det gör så mycket till eller från, men själv tycker jag om tanken att någon tänker vänliga tankar åt mitt håll.
Jobbigt! Och som vanligt finns inga svar, ingen standardlösning.
Jag hade en fot i alternativmedicinen under hela cancersjukdomen - vilket var ett enormt stöd.
Maktlösheten är fasansfull, mitt motvapen är att vara "en besvärlig patient". Och den bristande kontinuitetet borde vara straffbar!
Jag skriver brev - allt jag undrar om, allt jag inte får svar på skriver jag om. Jag slutar i regel breven med att tala om att jag tänker ringa på läkarens telefontid, då och då, för att få svar på mina frågor.
Margaretha
Alla: Tack för era svar och omtanken. Jag känner det som om jag befinner mig i en Moment 22 situation. Hoppas det klarnar på måndag.
Det finns ju också föreningar för bröstcancerpatienter. Har du varit i kontakt med någon sådan? Jag har en väninna som var väldigt aktiv där efter sin egen bröstcancer och många av de naturliga frågor som uppstår fick man hjälp med där.
På Karolinska sjukhuset har man också en särskild telefonlinje där man kan fråga om allt om cancer. Den hjälpte mig väldigt när en mycket nära väninna fick cancer och jag som "närstående" fick en massa obesvarade frågor.
Att träffa sju läkare under en sån här behandlingsperiod borde som någon skrev vara straffbart. Och om du inte själv orkar leta efter information ska de kunna ge dig besked om för och emot med den här mångåriga medicinen.
Det är svåra biverkningar med den men de väninnor jag har som fått ta medicinen (den som utvinns från idegran eller hur?)har ändå känt en viss trygghet i det och stått ut med besvären som följt.
Än vet du inte hur du kommer att må av den. Blir det för illa så kan du alltid upphöra. Det är du och ingen annan som har ansvaret för din kropp och hur du väljer att må
Jag beundrar dig för din styrka, hoppas att du orkar igenom eftersvallet av det hela och jag lovar: en valp gör UNDERVERK även om det blir små kisspölar. Men det vet du ju förstås!
Skicka en kommentar