I vintras skrev jag om ett specifikt problem.
Det har löst sig till det bästa.
En liten anpassad undervisningsgrupp.
Det är resultatet av att kollegorna i arbetslaget inte gav sig.
Jag är så glad för X:s skull. Hoppas nu att detta får bestå hela högstadietiden.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Jag blir också glad, för tyvärr är det här ett område där utvecklingen inte gått framåt. Som barn till en speciallärare minns jag med glädje hur det var på 60-talet när vårt hus nästan sprack i sömmarna när alla kommunens speciallärare träffades hemma hos oss. Barnen blir fler och problemen större men resurserna krymper - i dag skulle inte samma kommuns speciallärare spräcka den minsta lilla stuga.
Margaretha
I sanning ett glädjeämne samtidigt så borde det skett per automatik.
Heder åt lärarna på din skola.
mvh R
Kommer ihåg det inlägget! Så härligt att det ordnat sig!
Skönt att det ordnat sig menså otroligt frustrerande att det ska behöva ta sådan tid! Hutlöst.
Jag fick ju läsa inlägget först. Gissar att det är många barn som kommer i kläm för att det inte finns resurser. Skönt att det ordnade sig i det här fallet!
fin blogg!
Margaretha: Utvecklingen kanske har gått framåt, men inte satsningen på de barnen ute i kommunerna, så trist.
Renée: Jaa, det är något att bli riktigt glad över och det är jag.
Hedgren: Visst är det :)
Vonkis: Och jag är bara glad att det det ordnade sig nu och inte framemot jul i nian... mer vanligt tycker jag.
Mossfolk: Javisst är det så och det är så frustrerande.
Helena: Tack :)
Skicka en kommentar