De finns i vår närhet, minkarna.
Det är inte ofta vi ser dem. Märker dem gör vi ibland, när de väljer vår husgrund som bostad och det är ett elände. Det var länge sen sist och jag hoppas (ta i trä) att det inte händer fler gånger.
Just den här fick vi syn på sista kvällen vid kusten, när den åt kvällsmat.
Här var det plattfisk, flundra kanske, till middag.
Färdigäten?
Att en mink kan försvinna så snabbt.
Den kom upp på andra sidan klippan, med en krabba. Det krävs en del för att mätta en mink.
På just den här klippan stod ofta min farfar och fiskade, så det är nog ett bra ställe.
Här har jag förstorat och fixat med ljus och kontrast för att det ska gå att se. Kvalitén är väl sisådär.
9 kommentarer:
Åh vad kul! Tack för fina kort. Det är alltid både, roligt och spännande att observera djur.
Ha det gott.
Kul att du lyckades fånga den! På flera bilder dessutom. Minkar har jag inte sett annat än på djurparker...
Wow, vilka bilder! För det mesta får man vara glad om man får en skymt av den...
Jasså, du också - i morgon ska jag minsann... Nähä. :-)
Precis som Mossfolk, så har jag bara sett dem i djurparker och på tv :)
Finfina bilder - som alltid!
Tuvstarr: Riktigt vilda djur är alltid fascinerande att se.
Mossfolk: Jag tror inte heller att jag sett dem annat än i fångenskap, så det var en upplevelse.
Amber: Jag var nog tillräckligt långt bort.
Jajamen jag är verkligen en sån :)
Linda: Tack, det var kul att fota något annat än den vanliga utsikten.
Borde kanske informera Kalle B om det här så han inte anklagar ryssen för spionage igen...
Vonkis: :)
Jag fotade också en mink ute på skäret - det är tydligen minkår. Min var inte så krum i ryggen... mer som ett streck som rann fram över klipporna.
Bloggblad: Visst är det kul att få se dem! Jag tror att den här tar lite spjärn när den äter, därav rygglinjen.
Skicka en kommentar