Att kämpa på i uppförsbacke ger dig starka ben, läste jag någonstans...Jag lär få träna ordentligt i år. Att vara fackligt ombud när varsel och annat meddelas är verkligen det absolut svåraste. Jag vet att vi gjort vad vi kunnat, men det drabbar ändå. Att göra allt vad man kan, känns inte alltid som det räcker.
Det finns annat vardagligt att glädja sig åt; ljust ute både till och från jobbet, fåglar som kvittrar alldeles hejdlöst trots alla minusgrader, elever som presterar bra och växer. Det är en verklig förmån att få följa ungdomar från sjuan till nian. Våra nior är guldkorn allihopa. Oj, vad jag kommer sakna dem.
Till helgen kommer en dotter hem. Mysigt för vi har inte setts sedan jullovet.
Jag gläds över frihetsvågen i norra Afrika, men är också upprörd över våldet. Det skrivs verkligen historia nu.
4 kommentarer:
Ja, så många människor i Libyen som har sorg just nu; så många mammor som har förlorat sina barn/makar och tvärtom.
När vi åkte in till stan sa pv ..."tänk, hur världen ändå är ..., allt detta våld!"
"Säg männen ...", sa jag.
Det är oftast män som skjuter och har sig. Än så länge.
Väldigt vacker sista vers!
Hoppas att dina ben är starka och ger dig hjärtekraft!
Det kan inte vara lätt att vara fackligt ombud i svåra tider. Önskar dig lycka till!
Förstår att det är kul att följa barnen åk 7-9. Ni lär verkligen känna dem då. Här byter de ju lärare varje år, på gott och ont.
Är de flesta av dina nior behöriga att söka till gymnasiet? Ser klass 9A och förfasas...
Elisabet: I Libyen känns det hur oberäkneligt som helst.
Pettas: Visst är det! Någon dag därpå trillade nästa alla blad.
Det är ju så att det är i svåra tider som ett fackligt ombud verkligen behövs, men det jobbigt att känna sig otillräcklig.
Annika: Jo, de allra flesta är det och många är väldigt ambitiösa och duktiga.
Skicka en kommentar