Nog för att jag gillar Susan Boyle, men snudd på allt, i alla fall, tolkning och arr, är bättre i Helens Sjöholms version.
Just den här sången, på svenska, brukar fånga mina elever, när vi läser om utvandringen och om och i Mobergs böcker.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Ja, det var verkligen skillnad! Jag började med att lyssna till S.B. och tänkte att å, men det var ju vackert!
Men .., vilken skillnad i framförande och inlevelse!
Med H.S. och det andra arrangemanget - som ju är betydligt mer lågmält - blir det första en smet av schlager nästan.
Ja men inlevelsen saknas ju när S.B sjunger. Å andra sidan kanske hon inte har historien att leva sig in i? Och jag är väldigt förtjust i Helen Sjöholm. Och i Kristina från Duvemåla-musikalen, fast jag hade inte hört något från den på engelska tidigare :)
Inget om SB och utan att bli stämplad som nationalist eller ännu värre så vill jag påstå att för att sjunga den sången så ska man ha en "svensk" själ, ha det svenska vemodet eller vad det nu är vi har som kan röra oss till tårar.
För det gör jag när Helen Sjöholm sjunger, låter tårarna droppa alltså.
Betr. SB så har jag hört henne framföra jazz med bravur.
Elisabet: Jag tänkte precis som du.
Mossfolk: Kristina från Duvemåla är helt fantastisk. Jag tycker att hon borde känna bakgrunden, men det lär vi inte få veta.
Renée: Mmm, kunskap och inlevelseförmåga bör man i alla fall ha. Det finns en annan brittisk, tror jag, sångerska som framför just denna sången på ett bra sätt. Kerry Ellis heter hon.
Skicka en kommentar