Tänk er världens längsta svordom

Alldeles precis innan sängdags, läser jag ett förslag (jag jobbar fackligt också) från politikerna i vår nämnd. Undrar om jag kommer somna ens med bettskena? Nytt jobb eller starta egen verksamhet? Blir det som de vill är det inte möjligt att göra ett bra jobb. Det finns inte på kartan. Här kan ni tänka er några lämpliga svordomar till.


Note to myself: Läs inte jobbmail innan sänggåendet.

Om ansvar - igen

Så här är det:

Jag har en elev, X, som har en diagnos. X är begåvad som de flesta ungdomar i samma ålder och kan lära på sitt sätt och med kontinuerligt stöd.
X får inte detta extra stöd, då X inte har föräldrar som gör sin röst hörd och kräver detta. Vi i skolan har påtalat behovet av stöd, att det för X:s utveckling behövs en extra människa.
X går i alldeles vanlig klass med 25 andra elever, där det finns många som behöver uppmärksamhet under skolarbetet. X är inte utagerande och märks därför inte så mycket. X får inte den hjälp X behöver för att utvecklas vidare mot ett vuxenliv. X har lite extrastöd några lektioner i veckan, men inte alls i den omfattning som behövs.

När vi skulle uppdatera åtgärdsprogrammet, tillsammans med på kommunnivå ansvarig person, ville jag att det där i å-p skulle stå att X behöver assistenthjälp, men det fick inte stå så, enl. denna person. ” För det kommer inte att ske”. Jag hävdade då att det är X:s rättighet, men fick till svar ”Ja, jag vet, men det gäller inte i den här kommun”. Förmodligen är denna ansvariga person mer pragmatisk än jag. Det varslas många inom kommunen nu. Ska X få extra hjälp, måste vi på skolan ta den från någon annan som behöver. Att vi ska kunna få hjälp till X från den övergripande enhet som finns inom kommunen för detta tror jag inte på. Det skulle kanske gå om X hade föräldrar som var ”påstridiga och arga”, men det har inte X.

Vem ska ”bråka” å X:s vägnar? Som jag känner nu måste det bli jag, men jag vet av erfarenhet, att jag och min argumentation i detta sammanhang inte är lika mycket värd som föräldrar. Det finns en bortre gräns för vad jag kan säga och göra, innan jag betraktas som besvärlig och illojal.

Så det är detta jag våndas över, hur går jag vidare?

Oro på gården

Barbro är borta!

Vi står på trappan och ropar.

Gerda sitter bredvid och jamar,

men ingen Barbro...

Uppdatering

Barbro är hemma.

Hon hade tagit nattpasset i stallet.

Vi andas ut.

Konstaterande

Man behöver bara läsa tidningarna och lyssna på nyheterna,
för att inse att smällare och fyrverkerier inte borde få finnas.

Andra advent

har knappt hunnit börja, innan mörkret sänker sig. Jag har en hel arbetsdag framför mig, känns det som. Det är den där skolan ... Det ordnar sig, det brukar det göra.

Gårdagen ägnade jag åt mest ingenting och det är märkligt att just det tar sån tid. Kurerade mig från förkylningen, som nog börjar släppa greppet, ta i trä, och slappade i största allmänhet, om man nu kan det med en bestämd tvååring i huset.

Idag har jag hunnit vara ute, gick en sväng i skogen med en av hundarna. Mossgrönt är en mjuk vacker färg, men jag hade hellre sett att det är vitt. Luften var syremättad och det kändes riktigt bra. Synd att jag inte hinner med några promenader i dagsljus under arbetsveckorna.Veckan som gick har varit en rätt omskakande sådan. Min syster, lillasyster, hamnade på sjukhus i Frankrike efter en dag på skidsemstern och det var inte benen som råkade illa ut, utan hjärtat.

Vad som hänt vet vi fortfarande inte, men i morgon är hon förhoppningsvis på väg hem till ett sjukhus i närheten. Förhoppningsvis betyder inte att hon är för sjuk för att resa, utan det måste vara en läkare med och det är väl där det lilla frågetecknet fortfarande finns.

Jag är oerhört tacksam att det finns skyddsnät och organisationer som SOS i Danmark, men andas ut gör jag inte förrän jag vet vad det är som hänt. Då får vi inrätta oss efter det. Ovisshet är fruktansvärt.

Min syster, som är syster, dvs sjuksyster, har ändå en fantastisk inställning och säger att nu vet jag verkligen vad det innebär att inte förstå vad personalen säger. Engelskkunskaperna i Frankrike lämnar nog en del att önska även på universitetssjukhus.



Nu håller jag alla tummar och tår för att hon ska komma hem i morgon.