Efter en hösttermin med många olika och svåra elevproblem, försökte vi lite förhoppningsfullt se våren an, men se... Vi har på ett år tagit emot nästan tio elever till vårt arbetslag, alla utom en av dem med problematik av olika slag och idag fick vi besked om ytterligare en inflyttad elev.
Det är svårt att hantera när vi redan på förhand vet och känner att vi inte kan ge allt till dessa och de andra eleverna.
Jag skrev i går (eller Lilla B skrev) att jag gillar mitt jobb, men vissa dagar är det så svårt att se det positiva.
I morgon kommer eleverna och då känns det säkert bättre igen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Jag blir inte så hårt lidande - får, vad jag vet, bara en ny elev som är nykommen till landet. Men då puttar jag bort i andra änden och den duktigaste får klara sig utan. Fler timmar får jag inte - och det går inte att blanda ihop barnen, de är för utspridda i ålder och kunskap.
Har vi skämt bort alla politiker med att vi är effektiva och kreativa och klarar det mesta? För det gör vi ju - tills gränsen är nådd.
Det är ju det som är så frustrerande, att det är så många andra som blir lidande. De har ju också rätt att bli mer sedda än vad vi förmår eller hinner med.
Vi kan inte klona oss själva eller trolla med knäna Skola är inte en verksamhet som går att personalberäkna x lärare på y antal elever. Verkligheten och behoven är inte sådana numera.
Det du skriver är så typiskt för skolans värld! Ibland känns det som att man kör på så länge det håller och sen ut med den utslitna pedagogen och in med en ny... Och hela tiden är där elever som får sitta emellan, elever som är utlämnade åt vuxenvärlden. Och vi, vi fixar och fixar och fixar och fixar lite till. Och ändå - jag älskar mitt jobb! Och ditt inlägg andas att du gör detsamma.
Hoppas du får en bra vårtermin!
Kram!
Bloggblad och Hedgren: Det är jobets baksida, men oftast överväger det positiva.
Känner så väl igen det här. I vår stadsdel kommer en skola att läggas ner i augusti. Vi räknar med att vi kommer att få elever hela våren påfyllda i våra klasser från den skolan. På lågstadiet där jag är gruppledare/studieledare så har vi flera elever med särskilda behov i alla klasser. Dessutom kommer allt fler elever direkt nu från Irak med massor av svåra upplevelser i bagaget. Ibland känns det nästan övermäktigt att klara det.
Men jag älskar faktiskt mitt jobb...trots att det suger musten ur en ibland. :-)
Det är ju klart att man inte nekar att ta emot barn, men det är bittert att veta att vi inte kan åstadkomma ddet som behövs.
Skicka en kommentar