Jag hamnar i bland i soffan framför teven och konsumerar tv-program.
Häromdagen slog det mig att två har samma koncept, fast det ena handlar om hundar och det andra om barn.
Mannen som kan tala med hundar och Super-nanny handlar om relationer, ledarskap, konsekvenser och belöning.
När jag alldeles nyss läste om hur Annika ifrågasätter den svenska skolan utifrån ett tv-program, så går mina tankar i riktning mot just ledarskapet på alla nivåer. Jag tycker att det många gånger curlas för mycket för svenska barn och ungdomar, hemma och i skolan. Det är sällan jag börjar en lektion och alla har med det som krävs. Även om jag är tydlig, så är det för vissa inte viktigt och vissa är för många.
Hur blev det så här?
Jag undervisar också nior och känner igen en del från programmet, men verkligen inte allt. Jag funderar en del över avsikten och varför man visar just det man visar.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
9 kommentarer:
Som jag sa på min blogg i min kommentar till dig, Panter, så tänkte jag på dig flera ggr under programmet eftersom jag vet att du undervisar på högstadiet.
Det är avsaknaden av respekt för aktoriteter som är det allra värsta...Hur har det blivit så? Nej, sluta med daltet...
OCH som jag sa på min blogg hade det varit superintressant, och förmodligen mer sant, att visa ett snitt av olika nior i olika skolor runt om i sverige.
När det gäller sådana program så handlar det alltid om ytterligheter, det finns inget "normalt eller lagom".
Jag orkar inte se sådana program, men jag måste nog kolla den här om niorna.
Bara för att få en egen uppfattning.
Jag har bara sett 5 min av programmet om niorna. Vill inte. Orkar inte. Har stängt mitt intresse för högstadiet, är superintresserad av språkinlärning med mina elever, men orkar inte bry mig om hela skolsituationen. Var himla ambitiös en gång i tiden, men jag blir irriterad på att det alltid tas fram ett eller två exempel som får representera "hur det är i skolan" och så några som debatterar och minsann vet, för de har ju gått i skolan.
Där jag jobbar (nästan som skyddad verkstad i en i homogen miljö med få problem à la storstad) är det lugnt och fint, men jag har noterat att elever inte hälsar längre ... tittar knappt upp, orkar knappt nicka om jag hälsar. Och då är det trevliga och i övrigt väluppfostrade elever. Jag framhärdar i mitt hälsande, om de inte tittar bort.
Usch, det låter som om de inte VILL hälsa, men de är så rara och jag vi har inget otalt, de har bara tappat den delen i sin fostran.
Jäklar om jag inte hälsade först när det kom en lärare...
MEN - mina invandrarelever hälsar! Ojoj. Öppnar dörren, väntar och går in efter mig etc.... påfallande skillnad.
Jag har inte sett det där programmet. Måste nog göra det. Spontant tror jag på mer auktoritet, respekt och omtanke. I alla relationer.
Jag har inte tittat på "9a"... Har bara sett trailern och tror inte på programidén. Men jag har som sagt inte sett något avsnitt och borde kanske håla tyst. Men det är så svårt! =0)
Jag har inte sett programmet så jag kan och ska inte komentera det...men visst kan man fundera över syftet?
Jag hoppas att det visar sig att det går att "vända" eleverna och få dem motiverade att gå i skolan. Men fram för allt att de kommer att tro på sig själva och sin förmåga.
Jag har skrivit en lång kommentar hos Annika men jag vill bara säga här att jag tror på att man som lärare ska ha ett starkt och tydligt ledarskap i klassrummet.
När man gör såna här program är det viktigt att visa på hur det tex. ligger till i snitt på Sveriges skolor....sån information finns ju samlad.
Skolan är och förblir ett tacksamt debattämne och en het potatis i tex. valrörelsen.
Jag läste precis hos Annika! Min stora fundering när det gäller detta är: Var är föräldrarna, bryr dom sig inte? Och i så fall är det inte där en del av problemet ligger?
Som sagt tidigare så har respekten försvunnit ut ur vårt vokabulär.
När jag började inom skolans värld diskutterade vi innebörden av det ordet. Många uppfattade det som negativt och hipps vipps så var det borttappat.
Respekten ska dock vara ömsesidig och inte bara visas av eleverna. Vi vuxna måste oxå respektera eleverna.
Vi som arbetar i skolansvärld måste tydligt visa att föräldrarna är viktiga i vårt gemensamma arbete med barnen. Vi ska finnas där tillsammans för att skapa en inlärningsmiljö som är bra för varje individ.
Det är lätt om vi har skolledningen med oss. Tydligt ledarskap ger trygghet!!!
Tack för ordet.
Annika: Det är intressant att höra andras åsikter, särskilt från dem som inte upplever skolan till vardags. Visst har det hänt något v d g respekt i Sverige.
Linda: Nä, det är väl det jag känner också, nu är det många program till. Vet inte om jag ska se dem. Det vore intressant att se en genomsnittsklass, om det nu går.
Jag har yvå nior, en högpresternde och en rätt strulig... så där någonstans emellan ligger väl verkligheten.
Bloggblad: Jag känner lite likadant, jag vet inte om jag vill se mitt jobb på fritiden. Håller med dig om att väldigt många minsann vet hur det är i skolan.
Christina: Du har så rätt.
Hedgren: Jag är också tveksam till idéen.
Londongirl: Jag har läst din kommentar hos Annika. Visst behövs det tydliga ledare på alla nivåer. Jag tycker att det är ett problem bland de vuxna i skolan att det finns en uppfattning om att det måste råda konsensus kring alla beslut. Gillar man inte beslutet gör man som man själv tycker... I sådan lägen krävs det mycket av den som är chef.
Tina: Tack Tina! Jag funderar över det varje dag. Klart att det finns uppmuntrande föräldrar som förväntar sig att deras barn ska sköta sig och sin skolgång, men för många tycks abdikera när barnen är i mellanstadieåldern och "klara sig själva". Det finns undersökningar som visar att barn i just den åldern samtalar mindre än 15 minuter om dagen med sina föräldrar.
Rosvik : Jag håller med dig! Hoppas att pendeln börjar svänga tillbaka lite grann.
Skicka en kommentar