Äldsta dottern har idag skrivit stor tenta
och
yngsta dottern är i detta nu på väg till London på obestämd tid.
Jo, jag vet, har man inte bekymmer, så skapar man sig dem,
men det ÄR svårt med avstånd vid sådana här tillfällen.
Uppdatering strax efter klockan 23
Hon har landat och hittat kompisen i vimlet på Victoria station. I sådana lägen är jag glad, väldigt glad över mobiltelefoner. Hur klarade vi oss förr?
Nu kan jag sova.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Jag förstår PRECIS hur du kände innan du fick besked om att allt gått bra. Usch och fy vad jobbigt sånt är... (kände likadant när dottern var på bio på stan en lördagkväll för första gången - i lördags. Men hon är bara 14 än...)
Ja, jag har all förståelse också för hur det känns. Vet ju hur det var när Karolina for till NYC förra påsklovet utan oss i fyra dagar med teaterskolan...Vi köpte henne en mobil då, tack och lov för det!
Jag säger också; vad gjorde vi innan mobilerna kom??? Skönt att höra att din flicka kom fram precis som hon skulle till London utan problem längs vägen.
Monica: Även om jag behärskar mig och inte ringer stup i kvarten, så finns ju oron där. Knäppt för jag kan ju inte göra särskilt mycket.
Annika: Vi lever väl i en annan tid nu, jag tror att det skapar en del av oron,men vi har också vant oss vid att kunna nå de flesta när vi vill. Just det sista är ibland inte en vana utan en ovana.
En mor är en mor - alltid! Ikväll reser mellandottern hem från Paris där hon varit sen i torsdags. Jag har inte varit orolig, men det ska ändå bli skönt att ha "flocken samlad". Har npg en liten vallhund i mig... =0)
Så är det nog,men visst är det skänt när alla är hemma.I helgen som gick var alla hemmma, när det blir nästa gång står skrivet i stjärnorna.
Skicka en kommentar