Detta är säkert bästa kvällen den här veckan. I morgon och på måndag har jag tagit kompledigt. Just nu har jag fyra, fatta det ! fyra lediga dagar framför mig.
Elfte september är dagar som vi minns tydligt.
Jag läser i tidningen om en annan dag, den 10 september för trettio år sedan och då kommer minnena. Då för trettio år sedan, hade jag 18 år gammal, precis flyttat till Uppsala för att läsa och den tionde september hade vi nog läst i två veckor och jag kommer i håg hur det kändes att var inneboende där på Geijersgatan. Det var ont om studentrum redan då. Jag fick så småningom ett eget boende, men tiden innan var jobbig. Riktig skitjobbig, om jag ska vara ärlig. Nåväl, där i köket på Geijersgatan hör jag om hur vår stora racerstjärna omkommit och massmediabevakningen efteråt, var nog en antydan om vad som skulle komma i form av nästan nationella sorgedagar framöver. Det kan jag se så här i backspegeln.
Vad mer kommer jag i håg? Att jag var otroligt förundrad över det akademiska språket och jargongen. Jag funderade allvarligt på om jag skulle behöva ordbok. Varför säga pagenering när man kan säga sidmarkering? Sånt tycker jag fortfarande är strunt och fasoner...
Nu ska jag se film med dottern. Det är nästan lyx att kunna göra det en vardagkväll!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Så skönt med lite kompledigt! Hopaps du får riktigt sköna dagar!
10 september förra året träffade jag Blu och Elthon för första gången :-)!
Njut av din ledighet!
Men så härligt att du har kunnat ta ut lite komp!
Grattis!
Och jag hoppas att dagarna går riktigt, riktigt långsamt :)
Njut av dina dagar nu. OCH visst minns jag den där dagen jag också när racerstjärnan omkom. jag var 10, och jag minns alla bilderna. Vad hemskt det var. Minns bilderna på hans änka också...
Ha en riktigt skön helg nu!!
Hedgren: Jag satsar på det :)
Tina: Ett år sedan... tiden går fort.
Linda: Första dagen har försvunnit alldeles för fort. Hoppas på makligare takt i morgon.
Annika: Fyra dagars "helg" känns väldigt lagom.
När du skriver så minns jag också de bilderna, en späd människa bakom stora solglasögon.
Jag minns det också, väldigt exakt. Jag befann mig på hotellet i Ammarnäs när jag såg och hörde om olyckan. Var på lägerskoleutbildning där tillsammans med andra lärarstudenter från Umeå och Vexala i Finland.
Min största förundran när jag kom till högskolan var att alla kramades hela tiden och pratade om personliga saker hur öppet som helst. Och var spontana och gjorde de mest knasiga saker i dramaövningarna. Glesbygdsflickan förundrades.
Ingela: :) Så fria var de inte i Uppsala, åtminstone inte min kurs. Jag gick däremot i en helt fantastisk pedagogikgrupp. Vi hade en otroligt duktig lärare, som gjorde oss fantastiska. Jargongen var nog mest på universitet.
Skicka en kommentar