Trist och Tröttsamt

Taggtråd i halsen, hosta från en plats som börjar på h och träningsvärk i magen, så har tillvaron gestaltat sig i en dryg vecka. Möjligen eller så är det önsketänkande eller tablettpåverkan har halsen blivit en aning bättre.
Jag känner mig som värsta sortens barnunge som stampar med foten och säger, för skrika går inte: Jag vill inte, jag vill verkligen inte vara förkyld!

Insikt

Svullen hals, snuvig näsa och bettskena är ingen bra kombination alls.
Jag vill kunna sova och jag vill inte vara förkyld. Irriterande.

Irriterande

Björkö

Huvudvärk satte stopp för kurs och havsutsikt.

Jag har lyckats med bedriften att nästan klyva min vänstra lillfingertopp. Jag skulle bara skära lite gurka...mycket blod...

Jag snubblade på båten på väg mot Riga och bästa objektivet fungerar inte som det ska.

Det är inte ett dugg synd om mig, men jag behöver pysa lite.

I morgon börjar studiedagarna, då lär min irritation öka..., men jag ska avverka dem med inställningen att hitta guldkornen, för de finns.

Jag blir lite arg

Vår ena granne och jag tycks ha olika uppfattning om vad fånga dagen innebär. Jag tycker inte att det betyder att man börja bespruta ett stort fält alldeles utanför vår tomt klockan fyra en söndagmorgon. Det hjälps inte att det är vackert ute.

Ständigt på väg - uppgiven

Att leva i nuet är så svårt. Jag är ständigt på väg, i tanken och i verkligheten. Jag hinner inte tänka klart och inte avsluta möten med andra, innan jag hastar vidare på väg mot andra måsten och nya mål som ska bockas av på min mentala lista. Periodvis avskyr jag vardagen. Jag mår inte väl av att vara den här människan och jag är ingen vidare medmänniska heller. Tussilago hinner jag i bästa fall notera, när jag far förbi dem på väg någonstans.
Nu ska jag sova och kan konstatera att det blev inget rättat i kväll heller...

Visst är det charmigt att bo på landet i gammalt hus

men när den gamla pumpen (ja eg. inte just den, men det blir för krångligt att förklara) går sönder, då är det inte charmigt. När rörmokaren säger att detta kan jag ordna tidigast på onsdag, då känns det alldeles väldigt jobbigt. Det är besvärligt att vara utan vatten och tre dagar känns som en oändlighet. Den kommande räkningen känns otroligt onödig. Just nu känns en hyreslägenhet i stan väldigt charmigt.

Nu är glada julen slut...

Barbro

Vintern och julen är krävande. Så är det oavsett om man heter Barbro eller Gerda. De tar sig an snön och kylan på olika sätt. Barbro inser att det finns smådjur där under snön och huset och beger sig i väg på några dagliga rundor. Detta trots att snön är kall och besvärlig. Än håller inte skaren så hon sjunker ner säkert varannat steg. Gerda däremot vägrar att gå ut. Jag försökt att övertyga henne om nyttan med frisk luft, men hon vänder i luften och är inne igen, innan jag hunnit stänga dörren. Jag vet inte riktigt hur det går till och jag kan bara konstatera att hon är snabb, väldigt snabb. Om man är en liten katt på dryga året, så måste energin ta vägen någonstans. Normalt sett smyger Gerda på fåglar ute nästan hela dagarna och fångar en eller annan mus på nätterna, men nu går ju inte det. Smyga på fåglar går ganska bra inne också. Blomkrukor fungerar utmärkt att gömma sig bakom och än (ta i trä) har inte någon åkt i golvet. För att riktigt få utlopp för sin energi och jaktinstinkt har Gerda nu hittat det ultimata föremålet; julgranen. Julgranen och allt som hänger i den är snart en saga blott. Jag köpte nya julgranskulor till halva priset i går och alldeles nyss hördes en förfärlig duns på övervåningen...

Jag tror inte jag behöver säga mer.

Trötter

Motviktsbild

Gråvädret är knäckande. Idag sov jag 2½ timma när jag kom hem.
Egentligen hade jag velat gå på bio. Det är filmfestival här i stan. Öppningsfilmen var Drottningen och jag. Nahid Persson Sarvestani, regissören, skulle också vara på plats för att berätta om sin film. Men det var tidigare på kvällen , en kvart innan mitt huvud landade på kudden. Jag blir lika besviken varje gång. Filmfestivalen ligger alltid under den tid på året då min ork tryter. Tanken är väl god, kvalitétsfilm i en vecka under årets mörkaste månad, men det fungerar inte för mig. Så synd för jag skulle gärna gå.
Jaja, ingen idé att gråta över spilld mjölk. Nu ser jag framemot helgen istället och hoppas på solen.

Vara eller inte Vara - dagens i-landsproblem

Nä, så var det ju inte.

Prag eller inte Prag. Jag velar hit och dit. Plus- och minuslistorna är lika långa.
Jag känner mig som sex år igen. Jag kan inte välja...
Suck.

Bortblåst

och lite lurad på konfekten känner jag mig allt. Så här, som på fotot, ville jag ju att det skulle vara.

Så var det i torsdags, inte i helgen. Här har vi hukat oss under mörk mulen himmel och i snålblåst. Jag märker att det går mot höst, jag märker det på mig själv. Det känns som om jag i l å n g s a m takt förbereder mig för att gå i ide. Segt är ordet. Segare än segt. Det kan å andra sidan också bero på att hjärnan arbetar med de där omdömena jag ska skriva i veckan. Av allt det jag tänkte mig göra, bidde det en tumme. Inte helt ovanligt när det gäller mig, jag vet. Jaja, det springer inte i från mig. Nä, nu ska jag ägna mig åt lite skolarbete och strykning, sedan får det vara nog för idag.

Inte som förr

I dag lagades den till.
Jag tror inte att gädda är min favoritfisk längre...
Det kan ju också vara som så att jag inte är lika duktig som min far på att laga mat.
Den förklaringen är ganska rimlig, för att inte säga trolig.

Hur ska det bli?

En stor del av min vakna tid går åt till att tänka på medicin, den medicin jag ska äta de närmaste åren. Jag hinner ju tänka en del under resorna. Efter avslutade cyto- och strålbehandlingar ska man ofta äta medicin som minskar risken för återfall av bröstcancer. Det är bra att forskningen går framåt och att det finns mediciner, som bevisligen hjälper en stor procent drabbade, men de har många och menar jag verkligen många biverkningar och de oroar mig. Jag suckar och stånkar för tillfället allra mest över mina svullna fötter och ibland över min stela muskelvärkande omedgörliga kropp, effekter av cytostatika har jag förstått. Detta är inget, absolut inget, jämfört med vad man kan drabbas av när man äter dessa hormonpreparat.
Det som oroar mig är att jag måste, jag har inget val. Jag gör inte heller valet mellan pest eller kolera, dessutom känner jag inte att min oro tas på allvar. Det får vi prata om sen, när det är dags... ungefär så hör jag att det låter.
Jag har hittills träffat sex olika läkare och på måndag är det dags; jag ska få mitt recept av läkare nummer sju. Jag tycker att de allra flesta varit duktiga, men jag saknar kontiniuteten. Visst förstår jag nyttan av medicineringen och jag kan inte veta hur jag påverkas, men jag vill ju göra allt för att må bättre, inte sämre. Jag vill få tillbaka mitt liv, som det var innan. Det är inte möjligt, jag vet. Ingen får tillbaka sitt liv, som det var innan beskedet. Förnuft och känslor bråkar i mitt inre och jag kan för lite om det här för att kunna ställa relevanta frågor.

Alternativ till väderdepp sökes

Det regnar och regnar... och humöret påverkas högst väsentligt.

Jag får nog dra igång något måsteprojekt och se till att jag slutför det (det är svårt).
Om jag nu kan få ordning på mina papper en gång för alla i ordentliga pärmar eller om jag klär om stolarna och kökssoffan, så skulle jag förmodligen känna mig nöjd och lite gladare.

Det känns så märkligt att jag ska deppa ihop över regn, när jag klarat att hålla humöret uppe under hela den tid som förflutit sedan chocken i oktober förra året.

Ja, jisses, vad trött jag blir på mig själv.


(Maken har dragit i gång ett måsteprojekt: Han sorterar bilder i mappar och för över till den nya hårddisken. Snart ska jag sortera tulpaner...)

De lovar regn

Bönderna är nog glada, men stackars alla som ska delta i studenten idag.
Det blir nog en glädjens dag trots det, men en kall och våt sådan. Smhi och Yr visar regnskyltar ända fram till kl. 16.00... Brorsbarnen tar som sagt studenten vid två olika skolor i två olika städer, så det vill till att få ihop logistiken. Allra värst är det nog för föräldrarna.

Hoppas jag kan fotografera, för det är speciellt och traditionsbundet att ta student som djäkne i S*k*a*r*a.


Innan det är dags har vi lite att bestyra. Provtagning för min del inför måndagen (äntligen sista gången!) och hämta medicin till hunden som vid sin provtagning påvisade antikroppar mot anaplasma ( som tidigare kallades ehrlicia). Det är en lurig sjukdom som går i skov. Just nu är han nog på väg in i ett igen. Jädrans fästingar, jag tycker inte de har något som helst existensberättigande! De lär bli fler, i takt med att medeltemperaturen går upp också.


Nu får jag leta fram husets regnkläder och paraplyer...

Uppdatering 1
Lite för lågt värde... typiskt. Hoppas att jag kan ta om på måndagmorgon och det är OK då.
Hundens medicin fanns inte, också typiskt. Den kommer in på tisdag.
Jag tror jag lägger till skit också som etikett.

Uppdatering 2
Nu är jag mätt, väldigt mätt.
Och trött.
De kräver sin tribut, studentuppvaktningar.

Deppigt

Snart dags för provtagning...vad jag önskar att jag slapp allt det här.
Jag har hittills varit förskonad från synliga tecken, men nu börjar det. Ögonbryn och ögonfransar tunnas ut, håret likaså. Fötter och ben svullnar, även om det finns värre scenarion, så trivs jag inte med mig själv. Just nu har jag svårt att tänka att det här går nog över. Konstigt att det är "lättare" att hantera ont i magen än väldigt få ögonfransar.
Jaja, det är inte så mycket jag kan göra, mer än att köpa stödstrumpor...

Håglös

oinspirerad och tom.
Det jädras arrendet tär på mig.

Nu bär det strax av till tippen,
ska försöka bli av med lite mentalt skräp också.

With a little help from my friends....

Jag behöver alla tummar som finns!

Ingen behandling i dag, för lågt värde på de vita blodkropparna.

Gränsen är 2,8 och jag hade 2, 7.

Försmädligt, minst sagt. Nytt försök i morgon, så håll tummarna är ni snälla!

Det har alltid fungerat förut och tankens makt är ju stor.

Jag vill inte skjuta upp någon behandling, för jag vill bli KLAR!

Dottern fotograferade tulpanerna i Malmö i går.

Dags igen...

Minst två decimeter blötsnö ute och flingorna fortsätter att falla.

Inte precis vad jag önskat mig.


Uppdatering snart nio timmar senare

Inga fler flingor i luften, men kvalificierat slask ute.
Usch!

Snö

igen ...

Nu gäller det att leta efter motivationen som gömt sig någonstans.

Grått

Inget solsken vare sig ute eller inne.
Idag är en sådan där dag, då jag ingenting vill.
Det är tur att jag är ensam hemma, för trevlig är jag då rakt inte sådana här dagar.
Trist, tråkig och vresig.

Hrmm, det blir till att arbeta på både attityden och motivationen idag.


Hoppas att alla andra har det mycket bättre!