Mitt i livet, tänker för mycket enligt somliga och ständigt på jakt efter bra bilder.



04 mars, 2011

Tiden

Vissen

Tiden försvinner och jag märker inget. Det är ett typiskt ålderstecken, tror jag. Det var ju nyss måndag och nu är det fredag. Det som egentligen bekymrar mig är väl att jag skulle vilja ha ut mer kvalité av tiden som försvinner. Visst gillar jag mitt jobb och de människor, unga som gamla, hrmm äldre,  som jag träffar varje dag, men jag skulle önska att jag från varje vecka bar med mig några tillfällen som jag av olika anledningar minns och vårdar. Med denna insikt så får jag försöka göra något bra av helgen. Trevlig fredag alla!

3 kommentarer:

Bloggblad sa...

Då ska du nog satsa på svenska som andraspråk... Jag får ideligen tillfällen att le.

Sen skriver jag förstås dagbok både morgon och kväll, och då blir automatiskt en påminnelse om saker och ting. (Annars skulle dagarna säkert flyta ihop.)

Londongirl sa...

Ibland är det lite svårt att få syn på de där guldkornen. Men jag tycker jag ser dem ofta just bara för att jag jobbar med de yngsta barnen i skolan. Varje dag möts jag av något ögonblick som jag gläds åt....
Men jag kan ändå förstå hur du tänker. Veckorna bara susar förbi och ibland undrar man var tiden tog vägen.

Jag är ju en mästare på att skjuta upp saker till sista stund.
Det går ju inte att göra med livet. Det måste levas här och nu.

Dagbok som Marianne nämner har jag skrivit i perioder. Men nu är jag tyvärr inte inne i en sån period.

Ha en skön helg och hoppas solen lyser på dig!

Lena sa...

Bloggblad: Just då i stunden finns många guldkorn, men jag tror att jag är för fokuserad på alla måsten som ligger i framtiden, för att komma i håg dem. Jag har funderat på dagbok, men tanken stressar mig.

Londongirl: Joo, tiden (och livet) liksom bara susar i väg och det är ju inte riktigt så jag vill. Här och nu lyckas jag med alltför sällan.