Åttonde mars

Jag borde skriva om Internationella kvinnodagen, för det finns många olika aspekter att belysa, men jag tror att cytostatika ger snömos i hjärnan. Jag märker att jag inte formulerar mig särskilt väl nuförtiden och att jag tappar linjen.
Förra året skrev jag lite om hur viktig dagen är i tex Uganda och att kvinnorna där har stor medvetenhet, men att de egentligen, i vardagen, har väldigt små möjligheter att förändra sin situation.

Hur har vi det? Finns medvetenheten ? Använder vi oss av den? För det är ju den springande punkten, gör vi något? Jag funderar över vad jag förmedlat till mina döttrar. Jag menar inte då verbalt, utan vad jag gjort i handling som förebild. Jag är ganska säker på att det finns saker jag borde gjort annorlunda. Jag är familjens sambandscentral (det är min syster också i sin familj...) och jag kan se att mina döttrar också har den ådran. Hur tänker ni? Vad har ni gjort eller inte gjort?

Ja, det var så mycket min tröga hjärna förmådde i dag...