Samma dunge ur olika vinklar

Två dagar mellan korten

Jag har sedan 1995 inte riktigt tagit in våren . Våren 1995 och våren 1999 kämpade mina föräldrar mot sina respektive sjukdomar och nästan all tid och ork gick åt till hopp och förtvivlan. Sedan dess har jag haft svårt att uppleva våren , blommorna och naturen på riktigt.

Så är det inte nu och det är på något sätt ödets ironi. Om det är något jag lärt mig så är det att livet och här och nu, inte sedan eller nästa år.

Längtan

Någon gång kanske?

Det här fotot är den ultimata bilden av ledighet för mig.

Här på bryggan kan man ligga eller sitta i solen,

spana mot horisonten, lyssna på måsar och strandskator,

läsa en bok och dagdrömma med näsa mot himlen.

Då tror jag att jag skulle känna mig fri.

Bedövande vår, om saknad

I helgen har jag åkt genom ett vårfagert Sverige, genom böljande landskap och förbi blommande träd och buskar. Det är sanslöst vackert ute, men jag kan inte riktigt ta in det.
Just denna tid på våren är svår, så tyngd av sorgliga minnen. Under två olika vårar tillbringade jag mycket tid på sjukhus och i bilen mellan hemmet och sjukhusen. Jag slets mellan förtvivlan och saknad. Just de känslorna kom fram i bilen och än idag kan jag känna det så.
Idag skulle min mamma fyllt 75 år, hon hann precis fylla 63. Dagen efter sin födelsedag opererades hon för att man skulle se efter vad det var som var fel. Alla undersökningar som gjorts under flera år visade ingenting, så nu var operationen det enda möjliga. Jag ska inte gå in på detaljer, men efter några dagar, blev hon väldigt mycket sämre. Jag var på väg mot Stockholm med mina nior på skolresa och fick hoppa av i Arboga för att ta första bästa tåg tillbaka. Vi, familjen och jag, tillbringade sedan drygt tio dagar på IVA, där vi slets mellan hopp och förtvivlan. Så mycket hopp var det egentligen inte, det förstod jag först efteråt, men då kändes det så. Även om mamma fick väldigt mycket morfin och var oerhört omtöcknad, så upplevde nog vi alla några klara stunder med henne och jag känner att jag ändå fick möjlighet att ta farväl. Så kan jag tänka och känna idag, inte då. Jag tycker fortfarande att det är oerhört orättvist att förlora sina båda föräldrar innan man fyllt 40. (Jag vet att det inte finns något rättvist liv, men så känns det.) Jag saknar dem så, varje dag och alldeles särskilt vissa dagar.

Fyra år senare strax innan Valborg drabbades min pappa av en stroke och han blev aldrig riktigt kontaktbar igen. Han låg som ett vårdkolli på olika avdelningar på ett sjukhus 13 mil härifrån. Den våren åkte jag och mina syskon växelvis flera gånger i veckan den sträckan och hälsade på. Det som var så smärtsamt var att hans liv slutade precis på det sätt han fasade för och jag kunde inget göra för att hjälpa honom. Han blev bara gradvis sämre. Jag såg ibland att han kände igen mig, men jag vet inte vad han kände eller tänkte. Talet var borta. Det kändes och känns så svårt att veta att han låg där ensam hela tiden utom de timmar vi var där. Hans lidande varade i lite mer än två månader.

Vad som idag är svårt är väl det samma som för andra, saknaden. Att mina föräldrar inte får se mina barn, sina barnbarn växa upp och att de inte får träffa sina morföräldrar. Det är nog bara äldsta dottern som har ordentliga minnen, för yngsta dottern tror jag att det bara finns fragment.

Något annat som också är svårt för mig och bara för mig, tror jag, är att mina föräldrar inte har någon grav. De ville inte det, ville inte att deras gravar skulle belasta barnen och det ska naturligtvis respekteras, men jag tycker att den diskussionen ska föras innan man går bort. Gravar är ju egentligen till för de efterlevande. Det kan tyckas absurt, men fundera lite själva, inte över hur ni vill ha det med er egen grav, utan hur ni ställer er till er nära och käras sista boningar. Vad behöver ni? För många är en minneslund alldeles tillräckligt, men inte för mig
och det visste jag inte
i tid.

På promenad med lånad kamera

Jag älskar scilla och skulle gärna ha hela tomten full.

Just de här finns på kykogården i Halmstad.

På skärtorsdagen blåste det så pass, att jag inte gick ut förän frampå sena

eftermiddagen, när det mojnade lite. Det är två svanar på bilden. Titta noga.

Det måste ha blåst mycket under vinterhalvåret. Sandstranden är bred, inte mycket tång,

för tillfället i alla fall, och snäckor i massor långt upp i bäckfårorna, som har sina utlopp här.

Mot horisonten från vår stuga sett, kan man se ett fiskeläger, eller ja, det som varit ett sådant.

Så här ser det ut nu.

Irriterande med datum på bilder, fråga mig inte hur jag gjorde eller inte gjorde.

Det har nog med batteribyten att göra, tror jag.

Årets första vitsippor såg jag i Särdal.

Det är mycket grönare i Halland än i Skaraborg.
Längst upp i vänsterkant finns det två strandskator.
Det är svårt att ta kort i solsken, jag chansade ofta.

Kvarnen i Särdal.
Sväng åt andra hållet, mot havet, så kommer ni till mig.

Jag kunde inte låta bli... det är något speciellt med stenmurar.


Sådana här dagar då det bara är alldeles underbart, ska man inte glömma att det kan vara blåsigt,kallt och eländigt vid havet också...

...men det skulle nog gå att stå ut med...

Nä, jag gör inte om .

Text och bild vill inte vara där jag vill att de ska vara. Det är i alla fall rätt text till bilderna.

Resan

Detta är den officiella beskrivning av den resa till Uganda som jag och 24 andra påbörjar på fredag.

Den Globala Skolan genomför seminarier i några av Sidas samarbetsländer i Afrika, Asien och Latinamerika. Själva resan är naturligtvis en väsentlig del av projektet men grundsyftet är kommunens och skolans utveckling med tonvikt på internationalisering.

Sedan programmet startade år 2000 har intresset varit mycket stort. Cirka 280 skolor, de flesta gymnasieskolor, har deltagit eller deltar i pågående globala resor.
Lokaliseringarna till Sidas samarbetsländer erbjuder utmärkta möjligheter att studera utvecklingsfrågor inom områden som fattigdom, tillväxt, demokrati, mänskliga rättigheter, hållbar utveckling, jämställdhet etc. Resan ger också goda möjligheter att möta människor i deras vardag. För att ytterligare stärka kulturmötets möjligheter under Den globala resan bor deltagarna enkelt och ofta i familj.

Den globala resan – bidrag till interkulturellt lärande. Sedan programmets start har seminarier och resor genomförts till Nicaragua, Guatemala, Bolivia, Uganda, Kenya, Zimbabwe, Namibia, Sydafrika, Indien, Bangladesh och Kina. Nu ingår även sydöstra Turkiet i programmet.

Från min skola är vi tre som far iväg, bästa jobbarkompisen ( vi har jobbat ihop i 17 år), rektorn och jag. Denna gång är det flest representanter från grundskolor i gruppen. Jag kan tänka mig att perspektivet på saker och ting blir lite annorlunda just beroende på var vi arbetar.

Vi är indelade i olika studiegrupper. Vi ska lära mer om tex hälso-och sjukvård, utsatta barns situation, jämlikhet, hur beslut fattas på olika nivåer och jag ingår i den grupp som ser på försörjningsmöjligheterna ( jordbruk, fiske och turism) ur ett hållbarhets pespektiv. Vi ska bla besöka en VI-skog. Förhoppningsvis får vi också träffa såväl gräsrötter som tjänstemän på något ministerium. Alla våra besök/intervjuer planläggs av en lokal koordinator, så vi vet inte så mycket än och jag antar att planer och förutsättningar kan ändras från en dag till en annan eller ännu snabbare.

Vi ska under fyra dagar bo i familj ute på landsbygden. Förhållandena där ska vara mycket enkla. Det ska bli jätteintressant, men jag funderar så på om de kan engelska...

Våra gruppers resulat ska redovisas på plats i tvärgrupper och för ugandiska representanter. Väl hemma ska vi så klart berätta och förmedla, men också hitta en ny/annan ingång i vårt lokala solidaritetsarbete. Tja, det var nog allt...

Oj! Jag glömde: vi har fyra dagar ledigt i slutet och då ska de flesta åka på safari ( för egna pengar), så jag hoppas att jag kan visa fina kort om några veckor.

Nu återgår jag till mina måsten... 110 omdömen ska skrivas innan jag åker... Jag har bara 90 kvar... suck... men det är en dag i morgon också. Packningen är i princip klar, så det fixar sig nog.

PS: Verkar som om vinterns värsta dagar är här. Många minusgrader, vattnet som frusit - tur att det bor en händig och envis man i detta huset- så nu rinner det igen.

Vi bor i ett gammalt hus, där vi inte har några problem med mögel, ventilationen är mycket god, överdrivet god.

Det märks en kväll som denna, svinkallt både ute och inne.

Det får allt bli både fleecefilt och duntäcke om en stund.

Valentin och/eller vänskap

Om gårdagen

Jo då , jag fick väldigt vackra doftande rosor den 14:e och det hade jag inte ens väntat mig. Tror faktiskt att det aldrig hänt förr. Jag blir glad över blommor vilken dag som helst.

Jag är mer tveksam inför det spektakel som Alla hjärtans dag tycks vara. Har läst lite i tidningar och på bloggar och slås av att det sällan finns något mellanläge. Antingen är man för eller emot. Jag störs av kommersen kring dagen. Tanken på att uppskattning är väl i sig helt OK, men sådan tankar borde väl finnas jämt. Läste om Finlands vändag, mer sympatiskt tycker jag.

Min tveksamhet grundar sig i hetsen som kan uppstå och det som har utspelas på skolor där mina flickor gått. Där organiserade elevråden blomutdelningen. På lektionstid fick /får? vissa elever, inte alla, rosor, för någon/några vill visa sin uppskattning. Eleverna fick via elevrådet beställa blommor till varandra för vidare distribition. Jag tycker inte att skolan ska ställa upp på detta. Det finns ingen anledning att stänga skolor som tycks ha hänt, men att förstärka rangordningen, för det är ju det som sker, är fel.

Idag

Eftermiddagen tillbringades på jobbet. Möte angående en elev som har det besvärligt. Jag var tveksam innan, inte riktigt säker på hur det skulle sluta, men vi samtalade i samförstånd och det känns som om vi i alla fall är en liten bit på väg. Ta i trä.

Har också sett över min packning, ja det jag tror att jag behöver i klädväg. Lite måste jag komplettera, men det verkar lugnt. Värre är det med allt skolarbete som måste förberedas... det är inte lugnt.

I morgon

Ska vi fira dotterns namnsdag och min systers födelsedag. Ja, dotterns firande åker liksom med av bara farten.

Utöver detta ska förmiddagen ägnas åt balklänningar. Vi har student här i huset i juni och det gäller att vara ute i god tid. Får väl se om vi hittar något. Vi har inte riktigt samma smak, döttrarna och jag, så...

På eftermiddagen ska vi hjälpa till lite vid en flytt.

Jag tror att jag är trött i morgon kväll.

Ja, ja tar man bara en sak i taget brukar det ordna sig.

Uppdatering

Vi hittade ingen balklänning. Det var VÄLDIGT utplockat. Jag trodde att vi var hyfsat ute i tid...

Det ska komma in nya klänningar på ett ställe i veckan, så där får döttrarna hänga på låset. Tur att det bara är den yngsta som ska ha en.

Flytten slapp vi.

Födelsedagsfirandet bestod av tårtprovning. Egentligen var vi väl försökskaniner. Får se vad ni tycker så jag vet vilken jag kan bjuda på sen, så sa hon systern... Bäst var en chokladtårta gjord på 70% choklad.

Jag blev väldigt mätt.

Funderingar vid strykbrädan

Nu efter flera dagar är bredbandet tillbaka, inte med full effekt, men ändå...


Har varit ledig i tre dagar och som vanligt vet jag inte vart tiden tar vägen. Har inte åstadkommit något särskilt. Läste en bok igår, klippte mig idag ...
och sedan har jag strukit tvätt och tänkt på allt möjligt som:

- Hur kan minus två grader vara såå kallt?

-Varför alltid skosnöret på mina vänstra skor går upp av sig själv, alltid det och aldrig det högra.

- Hur kan det komma sig att jag ofta får in småsten i "hela" skor. Det har till och med hänt med kängor...

- Hur kan det finnas femton tomma cd-fodral och åtta, nio cd-skivor utan fodral här hemma. Nej de hör inte ihop. Var är cd-skivorna och var är fodralen? De saknar varandra.

-Hur mycket kläder måste jag packa till Uganda? Det går kanske att få en del tvättat.

- Hur officiell ska man vara, när man är officiell? I Uganda.. jag och dresscode.. det fungerar liksom inte.

- Varför glömde jag att prata med bildläraren om samarbete när eleverna skrev nya baksidor till sina böcker. De kunde ju gjort nya framsidor också. Vi har ju faktiskt pratat om att det sällan går att välja bok efter framsidan. Jädrans vad det grämer mig!

- Varför lovar jag att jobba två dagar på ett lov? Jo, det vet jag, tiden räcker inte och jag kan inte slå knut på mig själv. Men det är fel ändå... för den ena dagen ska jag bara ha ut motsvarande i ledig tid. Banne mig!

- Hur kan höga vederbörande i en kommun, där de anställda i "min" förvaltning bara får lovord i undersökningar, inspektioner och utvärderingar, komma med ett löjligt lågt lönebud? Det kan inte uppfattas som annat än en skymf, i synnerhet som de la sig på miniminivån i de två senaste omgångarna.

Här någonstans var stryktvätten slut och tur var väl det, för annars hade jag eldat upp mig rejält.



I morgon är en annan dag,


som Schlager- Christer sjunger.

Att vara sjuk - hur tänker du?

Inlägget nedan har jag inte skrivit. Det är yngsta dotterns tankar. Hon höll det som ett föredrag i skolan, så detta är egentligen ett pratmanus.

Hur är det med synen på dem som är sjuka och hur tänker du själv när du är sjuk. Var går din gräns? Är du halvsjuk eller halvfrisk på jobbet?

"Att vara sjuk" - har det begreppet förändrats?
Sjuk har man varit i alla tider. Förr i tiden var det farligare att vara sjuk, med dåliga levnadsvillkor kunde sjukdomar, som idag anses vara ofarliga eller botbara leda till döden. Nu för tiden har vi många läkemedel som kan förhindra, bota och korta ner sjukdomstiden. Men sjuka är vi ändå så, precis som förr i tiden.
Numera verkar det som om det är mer eller mindre vanligt eller normalt att gå omkring och vara sjuk. Hur ofta har man inte kommit till skolan eller arbetet och mött en klasskompis eller arbetskamrat som är förkyld, har feber, ont i magen, huvudvärk eller hosta? Det är vanligt och normalt att gå till skolan om man är lite sjuk- eller ja, det förväntas att man ska göra det, eftersom det ju inte är så fysiskt ansträngande. Om man tar skolan t ex, så känns det som om man borde gå dit, för att inte komma efter, och att man, fast man är sjuk, ska ta in kunskap.
Hur bra kan egentligen en person som är sjuk prestera i skolan eller på arbetet?
Borde den sjuke egentligen inte stanna hemma och ta det lugnt, vilket man ska göra när man är sjuk? När man åker in till skolan/arbetet så träffar man med säkerhet fler människor som är sjuka och på så vis förlänges sjukdomstiden. Man får ju inte heller glömma att man kan man smitta friska människor, och på så vis bär man ju ansvar för det med.

När min farmor var ung skulle man ligga hemma i sängen i minst tre dagar, efter det att man hade haft feber. När min mamma var yngre skulle man vara feberfri minst en dag, innan man gick till arbetet eller skolan.Nu tar vi en värktablett och går i alla fall.

Var det så att människor var sjukare förr, eftersom de skulle stanna hemma? Nej, så kan det väl inte vara. Vi borde ha samma slags förkylning och feber som de hade för 100 år sedan. Det kan nog bero på många saker att man var försiktigare förr. Dels hade man nog stor respekt för andra, att man inte skulle smitta dem. Man hade också mer fysiska arbeten. Idag är de flesta arbeten mindre fysiskt krävande och vi kan också minska effekterna av sjukdomen med tabletter, men vi är ju fortfarande precis lika sjuka som man var förr i tiden.

Jag kan tycka att man kan gå till skolan om man har lite huvudvärk som går att behandla med värktabletter. Det är ju inte så att tabletter botar sjukdomar, de minskar bara symptomen. Inte heller blir man frisk direkt efter för att man ätit penicillin i någon vecka. Kroppen behöver fortfarande vila och återhämtar sig inte från en sjukdom direkt.

Det finns en sådan övertro på mediciner idag. Man tror att man kan ta en tablett, äta penicillin så blir allt bra. Fortsätta som vanligt. Var har vi fått allt det ifrån?Jag tror att det kan bero på samhället. Jag tycker åtminstone att det känns som om man får färre chanser nu för tiden, man måste alltid prestera på topp och vara närvarande, annars når man inte sina mål eller gör vad man är anställd för. (Får man inte sina toppbetyg är det svårt att komma in på sin vidareutbildning osv) Då går det inte att vara sjuk!

Pressen ökar nog ännu mer nu när viktiga organisationer som försäkringskassan skickar ut sådana - enligt mig - "sjuka" reklambudskap. Den senaste lyder ungefär så här :
"Vi frågar inte hur sjuk du är, vi undrar bara hur mycket du kan arbeta".

HALLÅ?! Där säger man ju praktiskt taget åt människor, att de ska arbeta trots att de är sjuka. Försäkringskassan handlar ju om pengar, de ska betala ut pengar till dem som är sjuka och inte kan arbeta. Vilken misstro de sätter till sjuka personer! Det brukar inte vara så svårt för dem som är "korttidssjuka" att få ut pengar från försäkringskassan, utan detta drabbar nog mest dem som är långtidsjukskrivna. Är någon sjuk och riskerar att inte får pengar från försäkringskassan eller ifrågasättas av försäkringskassan eller arbetsgivaren, kan det nog i många fall betyda att den sjuke går och arbetar ändå, för de behöver pengarna och jobbet.
Är det verkligen rätt?
Sedan får man inte glömma de människor som mår psykiskt dåligt, de som inte kan bevisa på papper, eller i läkarundersökningar att de inte kan arbeta. Hur ska de bevisa för försäkringskassan att de borde få pengar? Någon som redan mår psykiskt dålig mår nog ännu sämre när en myndighet eller omgivningen ifrågasätter deras sjukdom.. Vilket i sin tur kan leda till katastrofala följder för den som är sjuk... Det blir lite av en ond cirkel, en sjuk människa blir ännu sjukare p g a en myndighet som egentligen ska hjälpa dem.När det handlar om något sådant viktigt som pengar som alla behöver, kan det nog kännas extra jobbigt vare sej man är fysisk eller psykiskt sjuk om någon ifrågasätter ens sjukdom.

Jag som nyligen varit sjuk länge, skulle mått väldigt dåligt som någon hade ifrågasatt min sjukdom i skolan- och för mig handlade det ju inte ens om att jag skulle få ut pengar.
Det kan nog vara svårt för den som är sjuk att komma tillbaka till arbetet när man tillfrisknat, för på många arbeten är har man så specifika uppgifter att det är svårt att hitta någon annan som har tid och kan sköta dem. Då känns det nog bättre att gå till jobbet, sköta det viktigaste och hoppas att man tillfrisknar under helgen. Om man tar läraryrket t ex, det är inte så himla ofta vi får en vikarie om en lärare är sjuk. Istället brukar lärarna få planera lite i förväg vad klassen ska göra medan de är borta....... Då känns det nog bättre, som jag sa innan, att gå till jobbet och bara försöka överleva arbetsdagarna så man kan tillfriskna på sin lediga tid.

Politiker bekymrar sig över antalet sjukskrivna personer och det gör de med rätta men diskussionen borde också handla om alla de som går till jobbet halvsjuka eller halvfriska. I effektiva organisationer räknar man med att de allra flesta ska arbeta varje dag. Något större "svinn" som sjukskrivningar ska helst inte finnas. Vi har valt våra politiker, och på så vis har vi tillsammans med dem varit med och skapat detta samhälle där man inte har tid eller råd att vara sjuk.

Jag tycker att innebörden av att vara sjuk har förändrats sedan min farmors ungdom, men är det verkligen ett bra samhälle vi skapat för dem som är sjuka eller riskerar att bli sjuka?