Femtioårskalas i går och yngsta dottern flyttar hemifrån idag, händelser som skapar känslor och sätter i gång tankar. Känslor som är lite vaga i konturerna och tankar inte riktigt är färdigtänkta. Blir de någonsin det?
Det handlar om livet och vad vi gör med det, i det här fallet vad jag gör eller har gjort. Jag är inte på något sätt missnöjd eller besviken. Livet har behandlat mig väl, men har jag gjort det bästa av det?
Det var ju alldeles nyss jag var arton och flyttade hemifrån, ensam till en stad , där jag knappt kände någon. Det var en svår tid, men jag växte och lärde. Jag vet att jag hade många tankar och ideér om mitt liv, för känslan var verkligen att hela livet låg framför mig. Jag är ett sextiotalsbarn och väldigt präglad av den tiden, som vibrerade av optimism, allt var möjligt och framtiden kunde bara bli bättre.
Hur har jag förvaltat mina drömmar? Jag gör inget bokslut här. Det vill jag inte och bokslutet är inte klart, jag tror hamnar på plus, men det är egentligen inte det viktiga, utan det ligger framför mig, på samma sätt som när jag var arton. Vad vill jag med mitt liv och hur genomför jag det? Jag är fortfarande femtiominus, men snart är jag där, vid halvtidsbokslutet. Det handlar väl till viss del om självförverkligande, men också om att på något sätt i mitt lilla liv göra skillnad. (Nu blev det pretentiöst.)
Jag tror inte att vi finns här av en slump och jag tror fortfarande på det goda exemplets makt (Präktig är mitt mellannamn). Så hur ska jag göra mitt bästa av livet?
Ja, det är sånt jag grunnar på här, timmen innan jag skjutsar dottern till tåget. Inga svar har jag, men jag har lärt mig att det korta perspektivet är bästa. Att skjuta mycket till något avlägset sen, tror jag inte att jag vågar numera.
4 kommentarer:
Då kommer nästa fråga, ska man leva för att förverkliga sig själv eller ska man leva för att uppfylla andras liv?
Finns det en medelväg?
Det är stora frågor du funderar på och än så länge har väl ingen kunnat ge tillfredsställande svar.
Man kanske ska strunta i meningen med livet och bara traska på i ullstrumporna.
Just nu känner jag att det viktigaste är att mitt enda barn kommer helskinnad ur sin situation.
Lycka till på tisdag!
mvh R
Grattis! Jag känner igen tänkandet, närmar mig ju också 50-strecket.
Jag brukar göra bokslut vid varje årsskifte, skriver i min pappersbok som ingen nånsin ska få läsa. Skulle aldrig göra det offentligt, men dina frågor tycker jag mycket väl ska vara offentliga. För vi bör ställa oss dem då och då.
Vad vill jag med livet? Vad kan jag påverka själv? Hur ska jag lära mig att acceptera saker jag inte vill acceptera, men måste?
Nu tar jag en kopp kaffe på maten, tar fram stickningen och tänker slötitta om det är nåt på tv. Annars får jag väl sitta tyst och fundera. Fast, jag funderar nästan bäst när det är nåt på tv som distraherar lite - och om radion är på, somnar jag mycket fortare. (Som ungdomar som inte kan plugga utan musik i öronen... )
Renée: Den gyllene medelvägen är alltid värd att beakta som ett alternativ.
Hoppas sonen verkligen är bättringsvägen!
Matilda: :) Mmm ibland känns livet som ett timglas...
Bloggblad: Du är mycket mer strukturerad än vad jag är, skriver gör jag inte utan filosoferar lite mer planlöst.
Jag tänker bäst när jag stryker, men håller med om att det fungerar bra med lite störningsljud.
Skicka en kommentar