Bra skrivet och

klart läsvärt !

Jag klarar nog deadline den här gången också.

7173 ord senare är jag nästan klar. "Bara" 14 omdömen kvar att skriva och det blir väl några hundra ord till.

UPPDATERING
Efter ytterligare 1200 ord skådar jag ljuset. Det borde vara en angenäm upplevelse, men praktförkylningen gör livet trist och besvärligt just nu.  Jag längtar som vanligt efter ledig tid, ork och lust att göra annat. Den här bloggen blir lidande och känns lika trist som jag känner mig, så det blir nog "bara" bilder ett tag framöver, tills jag känner att jag har något att förmedla, något som inte handlar om jobbet. Jag får en ny kamera på fredag och det ska bli riktigt roligt!

Med kameran på jobbet.

Temadagar i skolan . Jag och trettio elever har foto. De tar fina bilder, annorlunda bilder, vågar mycket och kan väldigt mycket mer om bildredigering än vad jag kan.

Ja, himlen var precis så här blå idag.

Nödvändig läsning

Detta är en bra bok, en bok som tydligt pekar ut makthierarkierna i skolan, ja i en förlängning i samhället också. Som lärare och förälder ger den mig en hel del att tänka på. Hur har jag gjort, hur gör jag idag, vad ger jag för spelregler?
Vi har precis avslutat den här boken tillsammans med våra åttor*. Många kände igen sig, dock inte de mest talföra , de som tar mycket plats... En elev sa att "den ger mig så mycket att tänka på att jag nästan får ont i huvudet." Det ska bli väldigt intressant att få läsa deras inlämningar senare (över jullovet).
Jag tycker att alla som arbetar med barn och ungdomar i grupp har nytta av den här boken.


* Vi läser alltså högt 40 minuter i veckan. Det är bra för då får vi en gemensam diskussionsbas och jag upptäcker också vad eleverna förstår och inte förstår. Utöver detta läser de själva minst en bok per termin.

I går

Jag nämnde igår att studenten här i kommunen är traditionstyngd och speciell.

Här kommer några (?) bilder och lite kursiverad text som jag lånat från skolans hemsida.

De för Skara så typiska studenttraditionerna efter utspringet

består i korthet av följande:
MV* sjunger studentsången utanför dörrarna.

Talman* och hennes klass springer ut först.
* Musikens vänner, en manskör *Elevrådets ordförande

Blommor och annat hängs på.

MV går runt och hissar alla studenterna.
Om anhöriga hjälper MV-killarna
att hissa sin student underlättar det mycket.

Efter hissning och uppvaktning marscherar alla studenter

med MV i täten till Botan, en park med traditioner i dessa sammanhang

Väl framme i Botan blir det ”ridning”.
MV-killarna står i en stor ring och studenterna går in i ringen.

OBS! Inga skor, smycken eller ”påhängningssaker” får
tas med in i ringen. MV-killarna springer därefter parvis
och bär studenterna på sina axlar.

Jag visste inte att det fanns regnskydd till studentmössor.

I flera utförande dessutom, basic (ovan) och lyx (här nedan).
Produktutveckling minsann...


De stackars MV:iterna i årskurs 1 och 2 får slita hårt denna dag, men
de tänker på vätskeintaget och det är nog tur.
Varma studentdagar dryper uniformen av svett.


Sedan vidtar ”simningen”. MV ställer upp sig två och två,
mitt emot varandra. Medhjälpare hjälper till.
Studenten kastas framåt genom leden. Här är det bra om även
anhöriga ställer upp. Det är en gammal tradition att gamla
Skaradjäknar hugger in och gör ledenlängre. Ju längre led,
desto roligare blir det för studenten som får ”simma” mycket längre.


Just simning var rolig kommer jag i håg.
Hissning och ridning kändes lite mer riskabelt.

Ringlekar. Alla studenter bildar ring/ar
och springer några varv runt Botan.

När allt i Botan var över, fick studenterna sätta på sig strumpor och skor
för att tåga vidare mot domkyrkan och Krabbelund och sedan kortegen genom stan.

Sedan är det dags för hemmet att ta över och då är alla rätt möra.

Studentbalen går numera av stapeln dagen efter och tur är väl det,

för studentdagen kräver sin tribut av studenten och inte minst av föräldrarna.



Under detta så viktiga dygn kom det "bara" 19 mm regn. Det var "utlovat" 42...

Snart snart

Minusgrader och små små vita korn i billyktornas sken i morse. Tillräckligt för att jag skulle känna förväntan, men... nu är det bara minusgrader och barmark. I och för sig så mycket bättre än slasket och leran.
Fortfarande rejält förkyld men jag anar hyacintdoften. Vet inte om jag lurar mig själv, för jag så gärna vill känna doften. Den är ju en del av adventstiden.

Det slog mig häromdagen att jag kanske skaffat vita julblommor som en besvärjelse, får väl se om det hjälper.

I morgon eftermiddag ska alla betyg vara satta. Jag är väl ganska klar över dem, men så här i slutet blir jag alltid tveksam. Har jag sett tillräckligt? Har jag gett alla tillräckliga möjligheter att utvecklas? Är jag rättvis? Ja, så snurrar det medvetet och omedvetet i mitt huvud. Nu har jag några timmars arbete framför mig med allehanda rättning, bla 29 tyskprov. Jag har snabbkollat de, där jag ville veta mer och proven ändrar inte min bedömning, men några är så sakteliga på väg framåt och andra har tappat farten. Skönt att det är en hel termin kvar.

Pyntat, bakat och gjort julgodis? Nää, inte än... får se om jag hinner.

Flickorna kommer ju hem på tisdag, så det ordnar sig väl då om inte förr.

Nä, rättning var det....

I morgon - Uppdaterat, dvs i dag.

Dvs, väldigt snart får vi besök från Mocambique på skolan. Pengarna som samlades in vid förra årets dagsverk gick enl. elevernas önskan till förebyggande hiv/aids- arbete i Mocambique. En läkare som arbetar med just detta där, är på besök i Sverige och besöker oss i morgon. Spännande och roligt för oss alla att få feedback Vi har under flera år allra mest arbetat mot norra Mocambique, i området kring Montepuez.

Uppdateringen

Den unga doktorn berättade på portugisiska om hiv/aids, sin situation som ensam läkare med ansvar för 200 000 människor. Numera finns det en läkare till, så nu är ansvaret "bara" 100 000 personer. På hans sjukhus behandlas 41 barn med hiv/aids och över 200 smittade gravida mödrar. För elevernas dagsverkspengar har de satsat på förebyggande information och en ungdomsklinik, så pengarna gör verkligen nytta. Det förstod de elever i Elevrådet och Internationella Rådet som fick förmånen att träffa honom. Vad som nog var nytt för eleverna var att medicin inte gör någon nytta om man inte har mat. Att det är så eländigt med undernäring tror jag inte så många av oss tänker på faktiskt. Jag tror att han sa att fyra av tio är hivsmittade i Mocambique. Men det är en siffra jag måste kontrollera; jag kan ha hört fel.

Jag är ganska säker på att årets pengar också kommer att gå till detta och det känns bra.

Nedslag i skolans värld

Har precis bedömt klart och kan konstatera att geografiska jämförelser är svårt, rena beskrivningar är lättare. Jag är tämligen säker på att detta var den första jämförelsen många elever gjort i sitt skolliv i geografi. Här är dock två försök:

Bulgarien har till skillnad från Sverige nästan inga egna energikällor. I Sverige finns mycket vattenkraft och Sverige är nästan självförsörjande när det gäller elförbrukningen. Bulgarien får däremot köpa sin el.
Bulgarien har stora miljöproblem med föroreningar från den tunga industrin och ligger långt efter Sverige i miljöarbetet.
Bulgarien är ett bördigt land med stora jordbruksområden men naturresurserna tas tillvara dåligt och utnyttjas dåligt. Här kan Bulgarien utvecklas stort. Sverige har redan gått igenom den fasen att ändras från ett småskaligt jordbruk till rationell stordrift. Den bulgariska industrin har haft en god tillväxt de senaste åren, framför allt textilfabrikerna. Även här har Bulgarien stora möjligheter att utvecklas.

Det kan också se ut så här:
Värmen beror på att Spanien ligger närmare ekvatorn än vad Sverige gör, också därför kan Spanien producera mer än vad Sverige kan tex citrusfrukter, för dom kan växa året runt för det är varmare.


Alltid lär man sig något nytt!


Uppdatering - generöst erbjudande!
Jaha , torsdagkväll strax efter klockan tio, då är det dags för nästa omgång jämförelser.
Överst i högen ligger Sverige - Azerbadjan.
Sugen på att läsa? Säg bara till; jag har många alster kvar. :)

Sista januari

Riktigt grått och trist ute. Jag halkar mig fram på en isbelagd grusväg sista biten hem. Gårdsplanen occh gräsmattan är numera mindre insjöar.
Ska ta ner det nästa sista tecknet på jul nu i kväll. Dörrkransen ska bort. Utebelysningen tindrar så trevligt att den kan nog tindra en månad till i kaprifolen.

Konferenseftermiddag på jobbet... ibland blir det bara för mycket. Idag kändes det som om många, för många vaknat på fel sida.

Undrar vart utveckling tar oss. Vi dokumenterar och utvärderar; många, väldigt många papper blir det. Vi pratar en del om huruvida allt det arbete som läggs ner, genererar motsvarande resultat.
Utveckling tar tid och ofta ( i mitt tycke alltför ofta) handlar det om två steg framåt och ett bakåt, en slags jenkautveckling. Någonstans där på vägen framåt upptäcker vi ofta att vi inte alls uppfattat det överenskomna på samma sätt. Ibland dirvergerar uppfattningarna så att jag funderar på om vi verkligen var på samma möte där detta diskuterades och beslutades.
Suck.. välkomna till skolans värld.

Nu ska jag ta tag i rättningshögarna som vuxit oroande fort och fundera lite över en skattnings-/ utvärderingsblankett som ska användas väldigt snart. (Har ni hört det förut?) I vår blir det extra snärjigt, eftersom jag är borta tre veckor mitt i värsta hetsen. Den slipper jag ,så det är ju skönt. Andra får utföra och snärja i mitt ställe.

En glimt från mitt kvällsarbete

Ibland när jag läser, bedömer och rättar skolarbeten blir jag förtvivlad, men oftast finns det små ljusglimtar som får mig att le, som den här:

Resväskorna stod fridfullt packade i familjens nya Volvo.

.. Och ja, jag har betonat vikten av att beskriva och levandegöra.

Också en Panther

Fin bil, men inte riktigt aktuell idag. Jag tror inte att den är gjord för vinter. Att glida fram under sommarhalvåret i en sådan vore inte helt fel.
För den intresserade finns bild och text, dvs artikeln i dagens Af.

Jag har ett mycket kluvet förhållande till bilar. Å ena sidan tycker jag att vi måste minska på privatbilismen av miljöskäl och å andra sidan skulle jag inte alls ha något emot att köra en jättefin bil.

Trodde att allt det fina vita skulle vara bortregnat när jag vaknade, men så är det inte.

Ute finns en tunn vit, men ack så hal isskorpa. Det krasar fint när man halkar fram...och just nu snöar det igen.

Skulle egentligen fara in till stan, hämta och skjutsa dottern, men hon , den förståndiga , ringde precis och meddelade att hon tar bussen, även om den inte precis passar, hon kommer en timma för tidigt till sitt jobb. Skönt för det känns verkligen riskabelt att ge sig ut.

Dagen ska ägnas åt skolarbete, en vanlig söndagssysselsättning för många lärare. I dag väntar geografiska jämförelser, resdagböcker, insändare och tyska glosor. Får väl se hur mycket det blir gjort...

Tankarna, de flyger.

"Den som inte har modet att drömma, har inte heller kraft att kämpa"

Den meningen kan man grunna på både en och två gånger. Jag hittade ett papper bland alla mina andra papper . Det blir lätt så när jag röjer, att jag fördjupar mig i det jag hittar. Det kan ju vara en del av förklaringen till varför det går så långsamt. Meningen ovan skrev jag av någon gång på 80-talet. Den stod att läsa på tyska som graffiti på Berlinmuren. För mig blir den då väldigt sann. Om vi inte vågar drömma når vi ingenstans.

Just det stod jag och tänkte på när jag strök häromdagen. Strykning är en underskattad sysselsättning- jag tänker som bäst då. Tror att det har att göra med de något mekaniska rörelserna, tankarna får liksom utrymme, de kan ta plats. Jag vill genast påpeka att detta inlägg säkerligen inte platsar i kategorin "Det bästa jag tänkt"

Nåväl, jag tänkte på mod och framtid och vips var jag inne på skolavslutningar, inte julavslutningar. Jag tror inte jag varit på någon endaste avslutning som jag egentligen tyckt varit jättebra. Jag har ju bevistat sådana i nästan hela mitt liv, så det blir några. Jag klagar inte på dem som organiserar det hela, men på något sätt tycks alla inblandade göra sin del och avslutningen blir inte "hel". Precis som med skolan bär vi alla våra upplevelser med oss om hur det ska vara och inte vara. Många har en bild av vad som måste vara med på en skolavslutning. Vad tycker ni? För mig var länge psalmen Den blomstertid nu kommer ett måste, men jag är inte så säker på det längre. De tonåringar jag träffar har ingen relation till den och de sjunger knappt med. Detta tog jag upp till diskussion med några kollegor förra våren och de tittade på mig som om jag inte var klok. Ska vi stryka den psalmen?! En bit in i diskussion förstod jag att den ska vara med för så ska det vara. Föräldrarna väntar sig det. Har vi avslutningar för föräldrarna? Är det inte elevernas avslutning?. När jag ställde de två sista frågorna bemöttes jag med fnysningar och så dog det utbytet av tankar. Det kan jag ta . Jag äger inte sanningen och vet inte hur en bra avslutning ska vara, men jag tycker att den innehåller för lite av framtidstro och glädje över att gå vidare i livet.
På min skola har vi bildat grupper av olika slag som ska ansvara för olika saker och en sådan grupp kommer att ha hand om skolavslutningar. Jag ska inte vara med i den, för jag har förstått att förändring av avslutningar måste ske långsamt. Ingen revolution här inte! För rätt många år sedan, när vi vår musiklärare var överhopad med arbete ( Det är nog rätt så vanligt att hela ansvaret läggs på just musikläraren) hjälpte jag till och vi kom fram till ett musikprogram med de medverkande eleverna som kändes bra för dem och oss. Det var inte så väldigt annorlunda, inte mer än att det kanske spelades på elinstrument, där det av tradition brukar vara akustiskt, men det rynkades på vuxna näsor efteråt. Då kände jag att kan vi inte ta ett så litet steg, så ska jag nog inte vara med.
Jag började skriva om helheten. Det handlar ju inte bara om musikinslag, utan också om vad som sägs. Det hålls ju tal, ett par stycken till eleverna. Här vore väl jättebra om de talande har pratat med varandra innan om vad de tänker säga.
Jag dristade mig i våras också till att ifrågasätta prästens medverkan, men se han har alltid varit med och förväntar sig säkert en inbjudan...

Om någon har ett bra "recept"på en ljus, värdig, postiv och modern skolavslutning, så berätta gärna.

Jag skulle gärna se att En sång till modet framfördes, men så är jag ju ett barn av 70-talet också...

Jag vakade ensam i natten
i huset där människorna sov
Där ute var sommaren gången
och luften var kylig och rå
En fågel flög in genom fönstret
med vingarna röda av blod
Och jag tog den i kupade händer
som en duva
som en duva
Och jag tog den i kupade händer
och huttrade till där jag stod
Den kom som en jagad om natten
en flykting från främmande land
som en som har räddat sej undan
när alla dom andra försvann
Den kom med en doft utav rosor
som någon har trampat itu
och med ljus ifrån slocknade stjärnor
som en duva
som en duva
Med ett ljus ifrån slocknade stjärnor
som någon har stampat till grus
Men den som en gång har levat i frihet
vill ut i det fria igen
Och den som en gång har bli'tt jagad på flykten
kommer alltid att drömma sej hem
En fågel med stukade vingar
har slagit sej ner i vårt hus
med drömmarna röda av rosor
och ögonen fyllda av ljus
Jag vårdar den ömt som ett minne
av nåt som jag aldrig har sett
Och jag vet att min fågel ska flyga
som en duva
som en duva
Och jag vet att min fågel ska flyga
som en duva tillbaka igen

Mikael Wiehe