Höst i luften

Rönnbärsträden dignar av bär, björkarna börjar skifta i gult och fåglarna har tystnat i skogen.
Hösten kan vara en härlig årstid; klar, hög och krispig luft, vackra färger och ett lugnare tempo.
Stearinljus, spinnande katter och bra böcker.
(Nu tänker vi bort jobbstress,mörker, regn, dimma och lervälling på gårdsplanen.)

Riktigt som på fotot sprakar det inte i lövverket, men det känns inte långt bort.

Nä, här kan jag inte sitta och drömma om hösten, måste förbereda inför kvällens Mycket Viktiga Möte: årets vägsamfällighetsmöte går av stapeln här hemma och det följer strikta rutiner, först något att äta och sedan möte. Mot spisen alltså!

Bokslutshelg

Femtioårskalas i går och yngsta dottern flyttar hemifrån idag, händelser som skapar känslor och sätter i gång tankar. Känslor som är lite vaga i konturerna och tankar inte riktigt är färdigtänkta. Blir de någonsin det?

Det handlar om livet och vad vi gör med det, i det här fallet vad jag gör eller har gjort. Jag är inte på något sätt missnöjd eller besviken. Livet har behandlat mig väl, men har jag gjort det bästa av det?

Det var ju alldeles nyss jag var arton och flyttade hemifrån, ensam till en stad , där jag knappt kände någon. Det var en svår tid, men jag växte och lärde. Jag vet att jag hade många tankar och ideér om mitt liv, för känslan var verkligen att hela livet låg framför mig. Jag är ett sextiotalsbarn och väldigt präglad av den tiden, som vibrerade av optimism, allt var möjligt och framtiden kunde bara bli bättre.

Hur har jag förvaltat mina drömmar? Jag gör inget bokslut här. Det vill jag inte och bokslutet är inte klart, jag tror hamnar på plus, men det är egentligen inte det viktiga, utan det ligger framför mig, på samma sätt som när jag var arton. Vad vill jag med mitt liv och hur genomför jag det? Jag är fortfarande femtiominus, men snart är jag där, vid halvtidsbokslutet. Det handlar väl till viss del om självförverkligande, men också om att på något sätt i mitt lilla liv göra skillnad. (Nu blev det pretentiöst.)

Jag tror inte att vi finns här av en slump och jag tror fortfarande på det goda exemplets makt (Präktig är mitt mellannamn). Så hur ska jag göra mitt bästa av livet?

Ja, det är sånt jag grunnar på här, timmen innan jag skjutsar dottern till tåget. Inga svar har jag, men jag har lärt mig att det korta perspektivet är bästa. Att skjuta mycket till något avlägset sen, tror jag inte att jag vågar numera.

Hemma

Den egna sängen,
diskmaskinen,
tvättmaskinen
är underskattade förmåner,
kan jag konstatera.

På tisdag börjar jobbet
och det känns bra.

Semester

sol
värme
långsamt tempo
björnbär som mognar
tid
promenader
hundlek
bokläsning (jo, faktiskt)
mörka augustikvällar

Jo, det känns som om jag laddar batterierna för fullt.

Marathon...

...jag skulle aldrig, inte ens om förutsättningarna vore annorlunda, mer optimala, tänka tanken.

Nu ska jag iställlet tillbringa en stund i solstolen. Måste hitta lä någonstans, för det blåser kallt.

Det regnar i Berlin

och här klarnar det upp.
Nu sätts karaktären på prov.
Jag har ju bestämt mig.
Det har jag.
Faktiskt.

Inget regn,
inga viktiga tummar att hålla för svenska friidrottare...
Inga undanflykter,
trots att musklerna, de väldigt små, protesterar.

Då är det väl dags
att ge sig ut på dagens längre promenad.

Så har ännu en dag gått

Lånad bild

Efter två fantastiska dagar med sol, vågskvalp, måsskri, tångdoft och friidrott väntar vi nu på regnet och åskan. Åskväder här vid kusten kan ofta betecknas som magnifikt, om man gillar den sortens väderfenomen, så maken är full av tillförsikt och jag hoppas att jag sover hela natten. Det är nog tveksamt, för regnet trummar i regel hårt mot taket.

Tänk att jag faktiskt ska vara här en hel vecka till. Ledigheten känns konstigt nog längre än vad den är. Kanske beror det på att nästan alla andra jobbar.

Jag har så sakteliga börjat väcka upp alla insomnade muskler och de är många vill jag lova. Jag promenerar igen, hyfsat långt men väldigt mycket långsammare än förr. Musklerna, som jag numera vet att de finns, protesterar tydligt, men skam den som ger sig. Det är inte bara solljus som behövs, om jag ska orka jobba heltid vad det lider framöver, en gnutta kondition hjälper också till.

Jag är lika förväntansfull inför jobbet, som vilken sexåring som helst som nu börjat i förskoleklass. Påminn mig gärna, när jag suckar senare i höst.

Nu ska jag släcka ner, innan ovädret kommer och jag är dessutom sedan bussåkarveckorna rätt inkörd på tidiga mornar. Inga långa sköna sovmornar här inte. Jag tror jag kommer längta efter dem rätt snart.

Njutardagar

Så kom vi då i väg till sist

Att åka i väg så här en längre tid, kräver viss planering, trots att inga barn följer med. När då maken vill ha med kanoten infinner sig en viss tveksamhet hos mig. Tycker liksom att det räcker med boxen baktill. Vi väckte en del uppmärksamhet faktiskt :)

Lite regn igår, hyfsat idag, det blir nog en bra semester ändå, även om hösten gör sina framstötar.

Det blåser, alldeles för mycket för kanot och vissa båtar... Vågorna har gått väldigt högt upp stranden, så båtägaren till båten ovan har nog haft tur i oturen.

Något som faktiskt, dumt nog , stressar mig är att jag tycker att jag måste ta vara på tiden här och nu, innan jag börjar i vardagen igen. Tanken är väl i sig inte fel, men den gör mig mer passiv. Ibland förstår jag inte hur jag fungerar, för jag vet ju...

Nåja, så illa är det inte än. Idag har jag faktiskt sovit middag i solskenet i en BadenBaden. Vi får se vad morgondagen erbjuder. Nu ska jag sova, för sjön suger som bekant.

Apapapapap

Jag har ju beställt senSOMMAR,
inte höst...
Kalla vindar och löv på gräsmattan
hör inte hemma i augusti.

Rätt typiskt

Luften gick ur mig så totalt.

Det var väntat, men jag kommer igen.




Bjuder på en glad och blöt hund* så länge.



(*Svågerns hund)

I mål!

Det känns så befriande att kunna rå om vardagen igen.
Jag behöver dessutom inte äta medicin förrän om några veckor.
Då kanske jag vet hur jag egentligen mår i kroppen.

Hur märks det att resan lider mot sitt slut?

Jag har varit på jobbet två gånger sista veckan.

Jag tänker i termer som jag borde nog.

Snart, väldigt snart kommer jag att tänka jag måste,

men jag börjar inte jobba förrän den 1:a september

Så jag tror att måstena får vänta ett tag.

Första bilden

Jazza åtta veckor

Hon kommer att bli grå, inte min favoritfärg, menmen...

Många mil

Nästan hundra mil har vi kört på två dagar. Jag är så glad att jag har en hel söndag kvar att ta igen mig på.
Fredag var den lättare etappen:
Borås - strålning
Särdal - gräsklippning och en alldeles ljuvlig kväll. Tjugo grader ute vid tio-tiden på kvällen. Det är vi inte bortskämda med.
Lördag
Valphämtning utanför Anderslöv i Skåne, vi passerade Svedala två gånger, förlåt Linda, vi hann inte...
Avlämning av dotter i Malmö, då bestämmer sig den nyrenoverade bilen för att inte starta. (Jag hatar sånt!)
Vi springer i gång den på en kort gatstump mitt i centrala stan, tankar med motorn i gång och drar vidare mot Särdal.
Rastar, matar, vattnar valp och sedan springer jag (!) i gång bilen, nåja det var en liten nedförsbacke också, sedan raka spåret hem med en kort paus i Alingsås.

Valpen då? (Bilder kommer senare) Lugn, trygg och inte särskilt ängslig. Hon satte sina bröder ordentligt på plats. Izo lär får en del att göra:) Jag hoppas nu på en lugn natt. Just nu sover hon, som vi tror ska heta Jazza, vid mina fötter. Maken meddelar att det finns en kisspöl precis bakom min stol. Håhåjaja, nu börjar det igen:) det eviga springet ut och in för att få en valp rumsren.
Go natt!

I kameran

Ett nät
Kvällens dimma

och måne

allt utom spindelnätet har maken fotat med stativ och fjärrutlösare

Hur ska det bli?

En stor del av min vakna tid går åt till att tänka på medicin, den medicin jag ska äta de närmaste åren. Jag hinner ju tänka en del under resorna. Efter avslutade cyto- och strålbehandlingar ska man ofta äta medicin som minskar risken för återfall av bröstcancer. Det är bra att forskningen går framåt och att det finns mediciner, som bevisligen hjälper en stor procent drabbade, men de har många och menar jag verkligen många biverkningar och de oroar mig. Jag suckar och stånkar för tillfället allra mest över mina svullna fötter och ibland över min stela muskelvärkande omedgörliga kropp, effekter av cytostatika har jag förstått. Detta är inget, absolut inget, jämfört med vad man kan drabbas av när man äter dessa hormonpreparat.
Det som oroar mig är att jag måste, jag har inget val. Jag gör inte heller valet mellan pest eller kolera, dessutom känner jag inte att min oro tas på allvar. Det får vi prata om sen, när det är dags... ungefär så hör jag att det låter.
Jag har hittills träffat sex olika läkare och på måndag är det dags; jag ska få mitt recept av läkare nummer sju. Jag tycker att de allra flesta varit duktiga, men jag saknar kontiniuteten. Visst förstår jag nyttan av medicineringen och jag kan inte veta hur jag påverkas, men jag vill ju göra allt för att må bättre, inte sämre. Jag vill få tillbaka mitt liv, som det var innan. Det är inte möjligt, jag vet. Ingen får tillbaka sitt liv, som det var innan beskedet. Förnuft och känslor bråkar i mitt inre och jag kan för lite om det här för att kunna ställa relevanta frågor.

Gässen är fortfarande kvar ...

och för ett förfärligt liv.

Annars inget nytt under solen.

Det är måndagmorgon

Krassen förtjänade en större bild.


Mitt huvud är så tungt,
trots att jag inte spelat poker med Stig Järrel i natt.

Ute regnar det
och
några hundra gäss har samlats på ett fält här i närheten.
Jag ser dem inte,
men jag hör dem.

Om exakt två timmar avgår bussen mot Borås
och det är bara måndag...

På lördag ska vi hämta valpen.
Jag placerar mina tankar där.

En blekblå skönhet

som doftar alldeles underbart.