Mitt i livet, tänker för mycket enligt somliga och ständigt på jakt efter bra bilder.



20 februari, 2009

Insikt

Jag inser nu när jag stretar med mina steg och lite annan träning, att det faktiskt är möjligt att börja på minus, inte noll. Konditionen är urusel. Visst klarar jag att strosa med hunden en timma eller så, men nyttan med det är nog endast frisk luft. Varje gång jag känner att motivationen tryter bokstaverar jag högt för mig själv k o n t i n u i t e t. Målet är minst 10000 steg om dagen.
Det är tur att jag bor här ute i skogsbrynet, för det är nog bara djuren som ser och hör mig när jag muttrar för mig själv.

Då var det dags för en sväng till, med hund och höjt tempo ...

k o n t i n u i t e t

8 kommentarer:

Bloggblad sa...

10 000 är himla svårt att komma upp i. Min entimmas stavgång ger 6000. Sen far jag runt som en skållad iller och plockar saker och letar efter sånt jag inte hittar, men mer än 8000 har jag svårt att få till.

Panter sa...

Precis så är det, så jag har insett att det krävs två pass. Jag har ju tiden...
Jag gillar stegmätaren, för den sätter lite press på mig.

Annika sa...

Vet du, igår kom jag upp i 18000 steg...Tog två PWs under dagen + att jag handlade på två rätt stora affärer.
Otroligt vad glad jag kände mig :-)
Idag är jag astrött, så det har blivit 7.300 steg än så länge. var ute på min PW, men istället för att ta PW nummer 2 måste jag nog gå och lägga mig...sov skitdåligt natten som gick.
Visst är det kul med Annes tävling. Gillar liksom du sen pressen!!

Lilla B sa...

Kom ihåg förra året när jag gick som besatt. Det var väldigt svårt att få ihop riktigt många steg. Det tär nästan på en att slita ihop. Var mer än nöjd med 10 000!

Anonym sa...

jag tycker att du är duktig, fortsätt på samma sätt.
syster yster

Panter sa...

Annika: Du beskriver så bra hur det är! Upp och ner! Men 7300 är bra det med och hade man inte stegmätare så skulle det säkert bli färre steg en dag då motovationen tryter.

Lilla B: Mmm, det tar tid och jag har bestämt mig för att ribban ligger där på 10000 ett tag.

Syster: :) Sen är det här med kontinuitet...

Monet sa...

Jag måste få lägga mig i detta.

Först: jag är full av beundran för de steg ni knatar ihop. Men jag blev själv galen av olika sorters stegmätare (en mätte inte alls trots att jag bevisligen gick och hämtade posten)

Den andra gav utslag på ett par tusen steg när jag gått kilometervis med hunden i skogen. Att komma upp i 10.000 steg om dagen verkade vara en total omöjlighet. Det hände,allvarligt talat aldrig för mig.

Sen insåg jag att detta var inte för mig. Som att räkna kalorier, gå med i Viktväktarna, lägga om till GI eller LCHF-kost. Dvs gå in på en régime som man kallar det i det smala Frankrike där jag nu bor. Det är faktiskt bevisat att man blir en jojobantare av sånt här, ens själ och kropp klarar detta under en viss tid, sen orkar man inte längre och återgår till hur det var förr. Och lägger på sig mera än förut eftersom fettcellerna är större och suger åt sig mer.

Var och en må ha sin motivation men det enda som gäller är: input och output. Lever man efter det släpper kilona taget.

ÄT inte så mycket, det är faktiskt det det handlar om. Vi äter FÖR mycket.(och fel saker också) Dra ner på portionerna, skippa mellanmålen vad än viktväktare och andra säger, strunta i söta frukter och håll dig till tre strikta mål om dan.

Och rör dig förstås. Men 5.000 steg om dan är vad en vanlig distriktssköterska hinner med på jobbet, så mitt förslag är: ta det lite lugnt. Stegräknare är stressframkallande för vissa och stresshormonerna ger överviktspåslag.

PWs och att slita i spåren fungerar säkert för många och då skall man förstås bejaka det. Men för mig är det ytterligare en tidstypisk terrovariant att springa omkring på dagarna och känna efter om det "tickar på" i den lilla apparaten.

Jag hittade min för ett tag sedan. Och kände: aldrig mer!!

Men lycka till ni andra och hoppas att det funkar för er.

Panter sa...

Monet: Vet du, jag förstår hur du menar. Att röra på sig på sig är kanske ett måste, men det får aldrig bli ett tvång eller en fix idé. Jag vet att jag har den där kontrollerande ådran, som jag måste hålla i schack, för att den inte ska ta över. Jag tycker att jag numera känner mig så bra att jag vet vad som är bra för mig och en liten piska/ morot är i mitt fall bra. Jag försöker vara idog just nu, när jag kan, jag vet ju inte hur jag mår när cytostatikabehandlingen kör i gång.
För min del handlar det mest om att få upp konditionen, orken.