Promenadväder

Minus 1, 5 grader är perfekt väder att promenera i. I dag blev det en snabbtur, ca fyra kilometer i skogen. Enl. yr, ska solen ha visat sig här idag. Jag har inte sett den.

Med tanke på att morgondagen visar ännu mer molnmassa, så vågar jag inte tro, men en promenad ska det bli hur som helst. Lite trist att jag inte kan hålla hunden än, så han får nöja sig med kortare vändor med maken. Det känns som om jag är på gång nu :)

Detta mina vänner är måndagens prognos...

Jag börjar tro att jag är sinnebilden för de där som alltid, alltid pratar väder...

Nu var jag allt tvungen att kontrollera; väder är faktiskt "bara" på femte plats bland mina etiketter på inläggen.

Trist januari

Här händer det inte mycket...

Har besökt tandhygiensten, fick faktiskt en guldstjärna :)

Tror ni att det går att få energi på något annat sätt ?
Funderar allvarligt på STORA mängder citrusfrukter,
alternativt att gå i ide några veckor.


Jag tror jag börjar med en stund i soffan :)

April, april

Ringblomma fotograferad i den bibliska trädgården i Kopparberg sommaren 2007,
Med alldeles särskilda hälsningar till Lilla B - krya på sig- och Tuvstarr, som verkligen älskar gult.





Idag lär solen ha gått upp 8.17 och den ska gå ner 16.20.

När jag nyss gick in på yr (Norges SMHI),

kunde jag konstatera att vi ev. ska få se solen

en stund på söndag och nästa fredag.


Nästa fredag!



Jag önskar det vore 1:a april idag.

Att navigera

rätt är svårt och att navigera så att man blir nöjd med sitt nya liv är ännu svårare. Ibland funderar jag på om den här bloggen inte borde heta Aldrig nöjd. Jag har tålamod med andra, men väldigt lite när det gäller mig själv. Sånt här är inget kul att läsa, så över till något annat:

Jag har på sistone funderat en del över det kodade nyhetsspråket. Det är ju möjligt att jag tolkar fel, när det i nyhetssändningar låter så här: xx är svensk medborgare eller xx är sedan tidigare känd av polisen, så det vore intressant att få veta hur ni tolkar det och om ni har fler exempel. Varför uttrycks det så här? Är den informationen eller den informationen som jag (vi) läser in relevant?

Locket på

Grått och dimmigt, inte så mycket att bli glad över.

Idag känns det som om min nya vardag börjar. Jag har drygt 20 veckor ledighet framför mig. Jag vägrar skriva det där ordet s**ks*******g, jag känner mig frisk. Än så länge.
Jag har bestämt mig för ett slag veckobeting, med lagom få saker att göra, mest för att inte hamna i ledighetskoma. Frisk luft och motion på daglig basis är ett mål. Jag vet inte om det går att bygga upp en kropp som man sedan ska bryta ner med gifter, men frisk luft behöver alla. Idag blir det nog till att tvinga sig ut. Den farliga isen har i alla fall försvunnit.
Idag ska jag klippa mig och jag kommer se ut precis som Bloggblad i håret, möjligen lite ljusare.
Resten av dagen blir det nog mest vanligt hushållsarbete. Vi ska ju äta något. Dottern ska hämtas och på det viset kan en hel dag gå.

Liten kommentar till igår: Jag fick upp maken tidigt och lätt. Tre älgar, en ko och två fjolårsklavar, stod för den bedriften.
Hunden blev smått orolig (läs helt hysterisk) i köket i går morse vid halv tio-tiden. Han hade genom köksfönstren spanat in älgarna, som var på snabb marsch rätt mot oss.
Vi har lagom spanhöjd på våra fönster. Izo lägger hakan på fönsterbrädan mellan blomkrukorna och kan på så sätt ha full kontroll på omgivningarna. I går var det nära att en blomkruka åkte i golvet.
Jag väckte maken med detta meddelande och han for upp ur sängen med sällan skådad snabbhet. Väl ute i köket kunde vi bara konstatera att älgarna på denna korta stund hunnit vika av in i skogen. Hunden var fortfarande uppspelt, så det var det enda tecknet på att jag faktiskt talat sanning.
Tilläggas bör väl att maken gillar att sova l ä n g e, när han är ledig...

Uppdatering
Idag har jag läst lite i boken. Det är nog inte så vanligt att det sitter folk och fnissar i akutens väntrum. Den har sina poänger boken om bokcirkeln.
Akuten- Nä, inget allvarligt, men jag har kanske fått en infektion där portakarten är inopererard, så jag har hämtat en dunderkur penicillin. Det blir nog bra med det.

Det är för det mesta bra

att vara lättväckt.
Men i morse (?) tyckte katterna att det var dags att gå ut klockan tre
och hunden talade om sju minuter i halv åtta att nu minsann är det bråttom!

Att det är lättast att väcka mig genomskådade djuren här hemma redan när de var små, så det är bara mig de är på. Till saken hör att maken är synnerligen svår att få ur sängen.
Tålamod är en dygd i det fallet.

Ja, vad gör man en tidig söndagmorgon, när det fortfarande är mörkt?
Lite frukost, kaffe och tända ljus blir nog bra.


Uppmaning: Läs här och använd sedan mobilen.

Helg

Inte så många måsten, märklig känsla. Jag kanske till och med vänjer mig vid detta, vad det lider. I går i ett sms till en jobbarkompis skrev att jag förstår inte hur jag ska klara av att inte jobba en hel termin. När jag tänker på det får jag tårar i ögonen. Jag är förmodligen knäpp eller så är jag lyckligt lottad som gillar mitt jobb så mycket.

Ute är vädret så hemskt att både katter och hund vände i dörren. Hunden tittade länge på mig innan han vände ( han kanske tyckte att jag borde övertala honom) och återgick till sömnen i kökssoffan. Vi får väl ta oss samman , han och jag, för ut måste han ju. Det slog mig att jag snart inte varit ute någon längre stund på nästan en vecka. Det känns i huvudet.

I dag får bli en sån där dag då jag pysslar klart med allt som ligger och skräpar här och där. Jag är duktig på att få ett hem att se bebott ut, om man säger så :)
Senare ska vi på kalas och fira småkusinerna. De små fyller 16 och 18 år, inte på samma dag utan det blir liksom mittemellan födelsedagarna. Det blir god mat och tårtan har jag redan provsmakat, en kasserad som var lite bränd i kanten.

Det blir nog en bra lördag, bara jag får lite syre i kroppen och hjärnan känns pigg igen.
Såklart blir det en tulpanbild. Jag fick 20 rosa tulpaner, när jag kom hem i tisdags. De känner mig väl, min familj. Är det förresten någon som vet, hur man ska göra, för att hindra tulpanerna att växa så mycket i vasen?

Ha en fin helg alla !

Längtan är stor

mars


april

maj

Solen värmer, fåglarna kvittrar och humlorna surrar.

Tillfälligt sömnlös

Vilken vanemänniska jag är! Om jag inte kan sova på höger sida, blir det dåligt bevänt med sömnen. Hoppas det går över om någon vecka. Något som inte lär gå över på någon vecka är det känselbortfall jag har i högra armens undersida. Från armbågen till armhålan känner jag inte något. Inte för att jag är glad i gäddhänget, men att inte känna det är märkligt.
Jag har också fått en portakart inopererad ungefär vid nyckelbenet på vänster sida och den gör ont. Det lär gå över, men allra helst skulle jag bara vilja ta bort den fort.
Så slutgnällt.

Om några timmar åker make och dotter i väg till sina jobb och jag har en hel dag framför mig. Jag ska packa om julsakerna i nya genomskinliga plastlådor. Tänker att det kan var lättare att hitta rätt låda när det är adventstid igen. Jag ska läsa ut boken jag började på i måndags och fundera ut en matsedel ( det blir nog mitt ansvar framöver). Jag hoppas att vägförhållandena har bättrat sig. Hittills har det varit i princip isgata och jag vill inte riskera att trilla nu, så jag har inte promenerat trots att jag vill. Så är mina tankar just nu, sen får vi se vad facit blir.
Jag klurar också på att skriva något till någon om bemötandet på sjukhuset. Det finns många fantastiska människor inom vården, men det finns för många som inte gör det bra.

Nä, sova bör man...

Uppdatering 04.38
Nu kom tidningen... jag tror jag går ut i mörkret de sjuttiofem meterna till brevlådan. Knähunden kanske vill följa med, om han nu orkar hasa ner från kökssoffan, som tydligen är hans nattetid. Han ser inte ut att skämmas det minsta...

Beslut

Om du går i dina egna fotspår...kommer du ingenstans. Ur I-ors lilla dysterbok.

Det är lätt att halka in i gamla vanor, dvs det där koma-tillståndet jag lätt hamnar i.
Nu när jag har oceaner av tid, ska jag banne mig utnyttja den. Jag kanske inte gör något alls ibland, men då är det ett val, inte något som bara blir.

Så får det bli.

Det blir sällan som man tänkt sig

Hemma igen, ja egentligen kom jag hem i går, men jag hade planerat för hemgång redan måndagkväll. Jag verkligen avskyr att ligga på sjukhus, insikten om att jag är sjuk blir så påtaglig där, så jag är hellre hemma, där jag stundtals kan lura mig själv. Det är nog som så att jag är på väg ur förnekelsefasen. Operationen gick nog så bra den kunde gå, även om den tog lång tid. Besked får jag först om tre veckor. Som det känns nu, vill jag inte åka till sjukhuset och få veta. Att bete sig som en struts verkar mindre smärtsamt.
Helt plötsligt har mitt framtidsperspektiv förändrats. Jag vågar inte tänka långsiktigt. Jag vet att det förmodligen är fel och jag ska arbeta med mig själv, fast kanske inte just idag när jag känner mig rätt så mörbultad. I dag är yngsta dottern hemma och det är skönt att inte vara ensam.

Jag tror att jag nu framöver kommer ha mer tid att besöka och skriva på era bloggar. Som det varit på sistone har jag ofta bara gått in och läst lite snabbt, för så nyfiken är jag att jag vill veta vad som händer :), men jag har inte riktigt haft möjlighet att fokusera på att skriva kommentarer. Helt tom har jag känt mig.

Lång spurtsträcka

I helgen har jag jobbat klart med allt, nästan allt om jag ska vara ärlig, skolarbete.
Omdömen, instruktioner och rättningar.
Jag har insett att det är rätt svårt att förmedla sina pedagogiska tankar och mål till en ännu okänd vikarie.

Spurtsträckan idag varade i 14 timmar. Jag är rätt trött, men också nöjd.
Jag tror att jag kommer somna på operationsbordet, innan jag får narkos i morgon.

Jag vet att jag är tidernas värsta tidsoptimist. Om man kunde tävla i sådant skulle jag helt klart var en av finalisterna. Jag vet också att det finns ett ord som heter framförhållning. Jag ska tänka på det, nu när jag får mer tid framöver.

Tankens makt är stor sägs det.

Tröttast

Återkommer i nästa vecka.

Även om jag gillar mitt jobb mycket, kan jag ibland tycka att det är omänskligt med alla krav på välformulerad dokumentation; omdömen, åtgärdsprogram, Individuella UtvecklingsPlaner. . .
Just nu står de mig upp i halsen.

Vem gör tårta mitt i natten?

Jo, en Panter med fruktansvärd dålig tidsuppfattning.
Marängtårta - det är ju lätt och snabbt gjort!
Lätt, men inte snabbt. Marängen ska ju för sjutton stå i ugnen i 120 minuter!
Första plåten blev sisådär, hade liksom inte tålamod att vänta så länge. Den verkade ju klar när det gått dryga 10o minuter. Nåja , jag tror att jag lyckats rädda den.
Nästa plåt är klar 00.40...

Gud nåde kollegorna om de inte äter upp allt!

Hur jag ska klara själva frakten, utan att allt går i kras (tänk marängsmulor, väldigt många smulor) har jag inte löst än.
Jag får sova på den saken, ja inte marängen alltså.

Tulpandag!

Klicka!

Ensam hemma

GRÅTT...
Först tänkte jag skriva en riktig skitdag, men alla dagar är ju värda att tas vara på, faktiskt.
Just därför ska jag strax tända många lampor, sätta på musik högt och verkligen köra igång med det där som jag behöver få gjort. Det är väl bra att veta att det finns en sluttid, men det är också rätt stressande.

Helgens planer

Motion, arbete och lite bloggande så ser de ut.
Glashalt ute, trist för jag hade gärna gått en l å n g promenad idag. Det kan behövas efter tre dagar inomhus och ett slappt jullov. Den enda friska luft jag andats in de sista dagarna är när jag gått till och från bilen.
När det är sådant här tristväder under vinterhalvåret, känner jag ibland att då kan jag lika gärna bo i stan. Där finns det i alla fall belysning och det är också sandat. Jag får motionera på annat sätt i stället, på cykeln och kanske crosstrainern inomhus. Den friska luften ... tja jag får väl sätta mig på verandan med en kopp kaffe en stund.

Annars är det arbete som gäller, planering, lite rättning och massor att skriva inför elevernas utvecklingssamtal. Jag tror jag räknade till totalt 98 omdömen.

Däremellan hinner jag nog med några bloggrundor. Dem ser jag som avkoppling och belöning.

Hoppsan! Vi har visst en födelsedag att fira också, maken fyller i år i morgon. Tur att jag redan fixat present :)

Bilden ovan är en illustration som en elev gjort till det arbete vi håller på med i historia.

Upprepning har jag en känsla av :)

Det är VÄLDIGT mycket nu (det har jag bestämt skrivit förr), så jag lämnar en giraff att titta på, medan jag tar mig igenom arbetsdjungeln. Jag skulle verkligen behöva en machete för att snabbt och effektivt ta igenom allt innan 19 januari, för då är det dags igen. Det innebär att jag har tolv dagar att fixa detta. Det gör jag, men jag måste ransonera bloggandet.

Så därför På återseende! Auf Wiedersehen! ett tag.

Mörkt

och grymt trögt att komma upp, men jag ÄR uppe!
Första dagen är värsta dagen.
Nästan sex mil enkel resa känns nästan oöverstigligt.

Suck.


Ha en fin dag ni andra!
Jag ska kämpa lite med min inställning så går det nog lättare. (F*n tro't)


PS:Det är fredag i övermorgon!

Vill ha mer

Vitt och vinter, men vi väntar på snön, Izo och jag.

Ett ögonblick eller två

Femte januari 2009 kl. 15.40 på 146 meters höjd över havet någonstans i Skaraborg.

Nu ska det julröda städas undan

Klicka gärna!

Upp till bevis

Min mössa... inte särskilt sliten. Jag har nog ägt den i två eller tre år och kanske använt den fyra gånger, nej fem. Jag hade den ju idag.

Just nu är det minus 17 grader ute och nitton plusgrader inne. Vattnet rinner lite i kranarna (enerverande ljud) så att det inte ska frysa, för det är sannerligen ett elände.

Nu ska jag sätta mig på cykeln. Det är visserligen inte måndag förrän i morgon, men någon gång kan det kännas bra att börja i tid :)

Uppdatering

Man blir varm av att cykla... ett litet tips bara :)

Här hemma

huttrar vi , redan 15 minusgrader,

men Lars Winnerbäcks texter och musik ljuder från pianot,

så det är inte alls illa

egentligen.

Same same but different

Sexton grader.

Minus ute och plus i köket.

Jag är alldeles särskilt glad över plusgraderna i köket.

Förresten så har jag en mössa, bildbevis kommer :)

Uppförsbacke

Till livets prövningar hör att bli sjuk. Det är för mig en oerhörd märklig känsla att få veta att jag är sjuk, när jag känner mig frisk. Beskedet i går var dessvärre inte positivt, utan nu ska jag och min familj göra hela resan med ytterligare en operation, hormonbehandling, cellgifter och strålning. Så är det.

Jag vet inte riktigt hur jag hanterar det, jag tror jag håller det ifrån mig genom att bara tänka på första steget, operationen om någon vecka. Jag verkligen avskyr att ligga på sjukhus, så jag funderar som bäst på hur jag snabbast möjligt kan komma därifrån. Just nu tycker jag att det är svårare att hantera andra människors rädsla.

Jag tänker inte låta detta bli någon sjukdomsblogg, för jag känner ju mig frisk. Jag tror inte att det är bra för mig eller någon annan heller för den delen att fördjupa sig i trista detaljer, så jag tänker fortsätta att skriva om vardagen som den är, med glädjeämnen och kanske en del bekymmer. Jag kommer att fortsätta att fotografera tulpaner. Jag har säkert 500 tulpankort i datorn och ändå tar jag nya foton.

Just nu går jag omkring och småler åt barnbarnets nya varianter på ja och nej: Jopp och nepp. Vi har idag lekt med flygplan och helipoptrar, ni vet sådana man kan hålla i handen. Hunden och jag gick en kortare sväng än planerat, det blåste för kallt om öronen. Mössa använder jag helst inte. Lite dumt. Izo hade nog gärna fortsatt.

I morgon är en ny dag, då blir promenaden säkert längre.

Sista hundpromenaden innan läggdags

Stjärnkallt
frostigt isigt
På himlavalvet
gnistrar kristaller
liksom i gräset
promenad på diamanter

Månbelyst tystnad
fraset under mina skor
förstärker stillheten

Filmmusik

Diva, en fransk film jag aldrig glömmer. Vackra bilder, vacker musik och faktiskt ganska spännande. Klippen till musiken är just inte mycket att ha, så blunda eller vila blicken på årets första tulpan.

Pladder

Här tänkte jag lägga in en bild på ett sandslott, men så var det ju det här med att leva i nuet:)

Gårdagens mest långaväga smsnyårshälsning kom nog från Kongo och den mest förvånande var nog från bilfirman där vi servar bilen.

Trots att vi bor på landet i huset vid vägen slut, så kändes det som om vi var omringade av smällare och fyrverkerier. Det smällde, blinkade och tjöt mer än någonsin, trist. Jag hade hoppas att det skulle avklinga. Dyra pengar som bara går upp i rök och fyrverkerierna består ju av kemikalier...

Nyårsdagen liksom juldagen är en sån där underbar seg lång dag utan krav, om man inte lovat något förstås. Jag har inte lovat något.

Alldeles strax ska jag göra ett allvarligt försök att rädda några krukväxter, sedan väntar en promenad med hunden och efter det finns det några måsten, som jag inte ska trötta någon annan med.

I morgon ska jag på återbesök. Det gruvar jag mig lite för, men en sak i taget så klarar man det mesta.

Domherrarna och damerna är kvar, trots att Gerda smyger på dem. Det gläder mig, förra året (!) hade vi bara ett besök vad jag vet och det var i går...