Verklighetsflykt eller längtan

Jag längtar hit eller hem just nu. Kanske för att det är så grått och trist ute eller för att jag egentligen behöver fokusera stenhårt på annat. Vi ska (förmodligen - inget är bestämt eller bokat) hit i sommar. Svärmor fick en Gotlandsresa i 80- års present. Jag längtar verkligen. Det är nu minst tio år sedan jag var där. Även om jag inte är säker på just det, så vet jag att det är precis nu i dagarna 36 år sedan vi flyttade från ön. Gotland är egentligen inte hem, för detta var bara ett av de ställen jag bodde på under min uppväxt, men det är ändå hemma. Ringmuren och vallgravarna - här har jag lekt mycket, året om. Det är finfina pulkabackar här på vintern.

Minnen är ju förknippade med synintryck och dofter. Tänker jag på Gotland, ser jag vallmon växa vilt i sädesfälten, men jag ser också nävor av olika slag i vägkanterna.

För många är väl Gotland förknippat med rosor och det finns ju goda möjligheter att lyckas här eftersom det är ett gynnsammare klimat. Jag tänker mer på murgrönan som växer frodigt och nästan överallt.

Gotland är historia. Att besöka Gotlands fornsal är en upplevelse. Där har jag tillbringat många timmar. Just den här stenen var en hållplats på en skolutflykt någon vår i slutet av 60-talet. Jag kommer ihåg att det var spännande att få historen berättad och att matsäcken smakade underbart.

Min längtan till Gotland gjorde att jag tre somrar på 80-talet guidade (eller gajdade, som vi sa då) i Lummelundagrottan. Den svåraste och absolut häftigaste upplevelsen var att guida en grupp synskadade. Jag kan än idag en hel del om stalaktiter, stalagmiter, bergsmjölk och tror nog att jag fortfarande skulle klara nästan hela turen .Gotland är relativt platt och ändå kan man uppleva den hisnande känslan av att se rakt ner från en klint. Kustlinjen är vacker var än i från man närmar sig ön.

Djur - då handlar det väl om får och russ? Jodå, det gör det, men mina barndomsminnen handlar om halvtama ekorrar i Åminne. De stal mat från borden och om igelkottar i Tofta. Min syster samlade på djur av alla de slag; spindlar,grodor, grodyngel, blodiglar och igelkottar. De var vanliga och sällsynt lättfångade. Just dem fick hon inte behålla någon längre stund.

Visby

Jag tror inte om jag behöver skriva så mycket om Visby. Det handlar för mig om genuin stämning och känsla. Jag har besökt städer, där jag inte känner något alls, de lämnar mig oberörd, så är det inte här.

Just den här bilden är med för jag har ett sådant tydligt minne av enbuskar. På en ridtur under vintern ramlade jag av två gånger i enbuskar. Det var kallt och det stack ordentligt på ryggen . Annars är de stickiga slånbärsbuskarna ännu mer barndom. Min mamma gjorde slånbärssaft, gudomligt gott, varje år. För att få saft måste det plockas bär. Trots långärmat och handskar kändes plockningen av i flera dagar.

Sticklusten sätter till ibland, särskilt om jag besöker någon hemslöjdsaffaär eller garnbod. Jag försöker då verkligen tänka på allt halvfärdigt eller precis påbörjat som jag brukar ha och har lyckats stilla mig de senaste gångerna. Så i sommar ska jag verkligen försöka låta bli att köpa garn.

Djupvik

Det hände att vi fick cykla iväg själva för att bada och sola. Då valde vi ofta Gnisvärd, där det finns en bra sandstrand. Vägen dit är vacker också. Blåeld längs med vägen och en spännande skeppsättning att göra ett stopp vid.

Varje vår letade vi vårtecken. I backen där Snäck nu ligger var det ofta ett helt hav av blåsippor. Jag fattar inte att de fick bygga hotellet just där.

Ett annat utflyktsmål var Alleqvia änge. Det är det närmaste paradiset jag kommit.

De flesta av bilderna här har jag lånat från en vykortsida, Guteinfo Vykort. De är tagna av Bernt Enderborg och Björn Pettersson

Kommer vi iväg i sommar, då ska jag visa egna kort.