Höst i luften

Rönnbärsträden dignar av bär, björkarna börjar skifta i gult och fåglarna har tystnat i skogen.
Hösten kan vara en härlig årstid; klar, hög och krispig luft, vackra färger och ett lugnare tempo.
Stearinljus, spinnande katter och bra böcker.
(Nu tänker vi bort jobbstress,mörker, regn, dimma och lervälling på gårdsplanen.)

Riktigt som på fotot sprakar det inte i lövverket, men det känns inte långt bort.

Nä, här kan jag inte sitta och drömma om hösten, måste förbereda inför kvällens Mycket Viktiga Möte: årets vägsamfällighetsmöte går av stapeln här hemma och det följer strikta rutiner, först något att äta och sedan möte. Mot spisen alltså!

Bokslutshelg

Femtioårskalas i går och yngsta dottern flyttar hemifrån idag, händelser som skapar känslor och sätter i gång tankar. Känslor som är lite vaga i konturerna och tankar inte riktigt är färdigtänkta. Blir de någonsin det?

Det handlar om livet och vad vi gör med det, i det här fallet vad jag gör eller har gjort. Jag är inte på något sätt missnöjd eller besviken. Livet har behandlat mig väl, men har jag gjort det bästa av det?

Det var ju alldeles nyss jag var arton och flyttade hemifrån, ensam till en stad , där jag knappt kände någon. Det var en svår tid, men jag växte och lärde. Jag vet att jag hade många tankar och ideér om mitt liv, för känslan var verkligen att hela livet låg framför mig. Jag är ett sextiotalsbarn och väldigt präglad av den tiden, som vibrerade av optimism, allt var möjligt och framtiden kunde bara bli bättre.

Hur har jag förvaltat mina drömmar? Jag gör inget bokslut här. Det vill jag inte och bokslutet är inte klart, jag tror hamnar på plus, men det är egentligen inte det viktiga, utan det ligger framför mig, på samma sätt som när jag var arton. Vad vill jag med mitt liv och hur genomför jag det? Jag är fortfarande femtiominus, men snart är jag där, vid halvtidsbokslutet. Det handlar väl till viss del om självförverkligande, men också om att på något sätt i mitt lilla liv göra skillnad. (Nu blev det pretentiöst.)

Jag tror inte att vi finns här av en slump och jag tror fortfarande på det goda exemplets makt (Präktig är mitt mellannamn). Så hur ska jag göra mitt bästa av livet?

Ja, det är sånt jag grunnar på här, timmen innan jag skjutsar dottern till tåget. Inga svar har jag, men jag har lärt mig att det korta perspektivet är bästa. Att skjuta mycket till något avlägset sen, tror jag inte att jag vågar numera.

Hemma

Den egna sängen,
diskmaskinen,
tvättmaskinen
är underskattade förmåner,
kan jag konstatera.

På tisdag börjar jobbet
och det känns bra.

Semester

sol
värme
långsamt tempo
björnbär som mognar
tid
promenader
hundlek
bokläsning (jo, faktiskt)
mörka augustikvällar

Jo, det känns som om jag laddar batterierna för fullt.

Marathon...

...jag skulle aldrig, inte ens om förutsättningarna vore annorlunda, mer optimala, tänka tanken.

Nu ska jag iställlet tillbringa en stund i solstolen. Måste hitta lä någonstans, för det blåser kallt.

Det regnar i Berlin

och här klarnar det upp.
Nu sätts karaktären på prov.
Jag har ju bestämt mig.
Det har jag.
Faktiskt.

Inget regn,
inga viktiga tummar att hålla för svenska friidrottare...
Inga undanflykter,
trots att musklerna, de väldigt små, protesterar.

Då är det väl dags
att ge sig ut på dagens längre promenad.

Så har ännu en dag gått

Lånad bild

Efter två fantastiska dagar med sol, vågskvalp, måsskri, tångdoft och friidrott väntar vi nu på regnet och åskan. Åskväder här vid kusten kan ofta betecknas som magnifikt, om man gillar den sortens väderfenomen, så maken är full av tillförsikt och jag hoppas att jag sover hela natten. Det är nog tveksamt, för regnet trummar i regel hårt mot taket.

Tänk att jag faktiskt ska vara här en hel vecka till. Ledigheten känns konstigt nog längre än vad den är. Kanske beror det på att nästan alla andra jobbar.

Jag har så sakteliga börjat väcka upp alla insomnade muskler och de är många vill jag lova. Jag promenerar igen, hyfsat långt men väldigt mycket långsammare än förr. Musklerna, som jag numera vet att de finns, protesterar tydligt, men skam den som ger sig. Det är inte bara solljus som behövs, om jag ska orka jobba heltid vad det lider framöver, en gnutta kondition hjälper också till.

Jag är lika förväntansfull inför jobbet, som vilken sexåring som helst som nu börjat i förskoleklass. Påminn mig gärna, när jag suckar senare i höst.

Nu ska jag släcka ner, innan ovädret kommer och jag är dessutom sedan bussåkarveckorna rätt inkörd på tidiga mornar. Inga långa sköna sovmornar här inte. Jag tror jag kommer längta efter dem rätt snart.

Njutardagar

Så kom vi då i väg till sist

Att åka i väg så här en längre tid, kräver viss planering, trots att inga barn följer med. När då maken vill ha med kanoten infinner sig en viss tveksamhet hos mig. Tycker liksom att det räcker med boxen baktill. Vi väckte en del uppmärksamhet faktiskt :)

Lite regn igår, hyfsat idag, det blir nog en bra semester ändå, även om hösten gör sina framstötar.

Det blåser, alldeles för mycket för kanot och vissa båtar... Vågorna har gått väldigt högt upp stranden, så båtägaren till båten ovan har nog haft tur i oturen.

Något som faktiskt, dumt nog , stressar mig är att jag tycker att jag måste ta vara på tiden här och nu, innan jag börjar i vardagen igen. Tanken är väl i sig inte fel, men den gör mig mer passiv. Ibland förstår jag inte hur jag fungerar, för jag vet ju...

Nåja, så illa är det inte än. Idag har jag faktiskt sovit middag i solskenet i en BadenBaden. Vi får se vad morgondagen erbjuder. Nu ska jag sova, för sjön suger som bekant.

Apapapapap

Jag har ju beställt senSOMMAR,
inte höst...
Kalla vindar och löv på gräsmattan
hör inte hemma i augusti.

Rätt typiskt

Luften gick ur mig så totalt.

Det var väntat, men jag kommer igen.




Bjuder på en glad och blöt hund* så länge.



(*Svågerns hund)

I mål!

Det känns så befriande att kunna rå om vardagen igen.
Jag behöver dessutom inte äta medicin förrän om några veckor.
Då kanske jag vet hur jag egentligen mår i kroppen.

Hur märks det att resan lider mot sitt slut?

Jag har varit på jobbet två gånger sista veckan.

Jag tänker i termer som jag borde nog.

Snart, väldigt snart kommer jag att tänka jag måste,

men jag börjar inte jobba förrän den 1:a september

Så jag tror att måstena får vänta ett tag.

Första bilden

Jazza åtta veckor

Hon kommer att bli grå, inte min favoritfärg, menmen...

Många mil

Nästan hundra mil har vi kört på två dagar. Jag är så glad att jag har en hel söndag kvar att ta igen mig på.
Fredag var den lättare etappen:
Borås - strålning
Särdal - gräsklippning och en alldeles ljuvlig kväll. Tjugo grader ute vid tio-tiden på kvällen. Det är vi inte bortskämda med.
Lördag
Valphämtning utanför Anderslöv i Skåne, vi passerade Svedala två gånger, förlåt Linda, vi hann inte...
Avlämning av dotter i Malmö, då bestämmer sig den nyrenoverade bilen för att inte starta. (Jag hatar sånt!)
Vi springer i gång den på en kort gatstump mitt i centrala stan, tankar med motorn i gång och drar vidare mot Särdal.
Rastar, matar, vattnar valp och sedan springer jag (!) i gång bilen, nåja det var en liten nedförsbacke också, sedan raka spåret hem med en kort paus i Alingsås.

Valpen då? (Bilder kommer senare) Lugn, trygg och inte särskilt ängslig. Hon satte sina bröder ordentligt på plats. Izo lär får en del att göra:) Jag hoppas nu på en lugn natt. Just nu sover hon, som vi tror ska heta Jazza, vid mina fötter. Maken meddelar att det finns en kisspöl precis bakom min stol. Håhåjaja, nu börjar det igen:) det eviga springet ut och in för att få en valp rumsren.
Go natt!

I kameran

Ett nät
Kvällens dimma

och måne

allt utom spindelnätet har maken fotat med stativ och fjärrutlösare

Hur ska det bli?

En stor del av min vakna tid går åt till att tänka på medicin, den medicin jag ska äta de närmaste åren. Jag hinner ju tänka en del under resorna. Efter avslutade cyto- och strålbehandlingar ska man ofta äta medicin som minskar risken för återfall av bröstcancer. Det är bra att forskningen går framåt och att det finns mediciner, som bevisligen hjälper en stor procent drabbade, men de har många och menar jag verkligen många biverkningar och de oroar mig. Jag suckar och stånkar för tillfället allra mest över mina svullna fötter och ibland över min stela muskelvärkande omedgörliga kropp, effekter av cytostatika har jag förstått. Detta är inget, absolut inget, jämfört med vad man kan drabbas av när man äter dessa hormonpreparat.
Det som oroar mig är att jag måste, jag har inget val. Jag gör inte heller valet mellan pest eller kolera, dessutom känner jag inte att min oro tas på allvar. Det får vi prata om sen, när det är dags... ungefär så hör jag att det låter.
Jag har hittills träffat sex olika läkare och på måndag är det dags; jag ska få mitt recept av läkare nummer sju. Jag tycker att de allra flesta varit duktiga, men jag saknar kontiniuteten. Visst förstår jag nyttan av medicineringen och jag kan inte veta hur jag påverkas, men jag vill ju göra allt för att må bättre, inte sämre. Jag vill få tillbaka mitt liv, som det var innan. Det är inte möjligt, jag vet. Ingen får tillbaka sitt liv, som det var innan beskedet. Förnuft och känslor bråkar i mitt inre och jag kan för lite om det här för att kunna ställa relevanta frågor.

Gässen är fortfarande kvar ...

och för ett förfärligt liv.

Annars inget nytt under solen.

Det är måndagmorgon

Krassen förtjänade en större bild.


Mitt huvud är så tungt,
trots att jag inte spelat poker med Stig Järrel i natt.

Ute regnar det
och
några hundra gäss har samlats på ett fält här i närheten.
Jag ser dem inte,
men jag hör dem.

Om exakt två timmar avgår bussen mot Borås
och det är bara måndag...

På lördag ska vi hämta valpen.
Jag placerar mina tankar där.

En blekblå skönhet

som doftar alldeles underbart.

Tråkigt tröttsamt, tålamodet tryter

Jag förstår inte hur det är möjligt att bli så fruktansvärt trött av att inte göra någonting.
Jag blir skjutsad till stationen. Jag väntar en tio minuter till en kvart, är alltid ute i väldigt god tid...dessvärre.
Jag kliver på bussen, åker (sover) i en knapp timma,
kliver av, väntar på taxi en stund (alltifrån tre minuter till femton).
Åker taxi i nästan en timma, somnar ibland ... om det inte är en väldigt talträngd chaufför som kör.
Anländer till sjukhuset minst en halvtimma innan behandling ... väntar...
Strålning i 15 minuter, känns inget, men kan ge och har gett brännblåsor.
Väntar ytterligare en stund, stund är för klent, i ungefär två och en halv timma. Jag slår ihjäl tiden med att äta lunch i minst en timma. Det är svårt för en som alltid varit snabbast vid matbordet. Om, men bara OM vädret tillåter och det är sällan (jag har väl nämnt att sjukhuset ligger i Borås, som lär vara en av Sveriges mest nederbördstyngda städer, inget undantag från detta fenomen hittills) går jag en liten sväng, innan jag sätter mig ner igen och väntar på taxin och sedan påbörjas hela procerduren i omvänd ordning ( ombyte förnöjer sägs det).

Det lär vara nyttigt att ha det långsamt någon gång ibland, men tjugofem dagar på raken är att ta i.

Nu är det bara åtta kvar...

Visst tiden kan utnyttjas till annat, men handarbete är inte min grej. Läsa, jag hade tänkt så, men jag har adopterats av några äldre vänliga damer, så vi pratar om våra resp. sjukdomsresor, om de faktiska sjukresorna, om väder, om vad som står på löpsedlarna, om teveprogram, om var vi ska äta lunch och om vädret igen. Allt detta gör mig flera erfarenheter rikare, men också tröttare, för jag har insett att jag är väldigt dålig på att vänta.

Så slutgnällt....


I morgon ska solen skina, augusti börjar och vi kan lägga julis alla 187 mm regn bakom oss.
Väl mött i augusti!


Hoppsan! Upptäcker att det inte finns någon bild på sidan, utom de i kanten då. Det får jag åtgärda i morgon. Luktärtorna har börjat slå ut, får se om någon vill vara med på bild.

Lycka

Jag är vid havet
och
i morgon bär det av till Båstad.

Så har ännu en dag förflutit

Resa, idag med bil!
Behandling
Skoinköp i Skene
Två par vinterskor...
Lunchbuffé på restaurang
Hemfärd i ösregn, riktigt ösregn i flera timmar
Jag är glad att jag slapp köra,
men maken är riktigt trött.
I morgon har jag gjort hälften.

Söndagkväll, ännu ett pladderinlägg

Nu börjar livsandarna återvända, lagom till nästa veckas resande. Det är transportsträckorna som är knäckande. Nu är det bara 18 dagar kvar att orka, så det måste gå.

Annars har det varit fullspäckade dagar, kvällar och nätter med besök av äldsta dottern, litet ? (dryga 20 personer) familjekalas för yngsta dottern, nattjobb för make och knähund. Det har ju varit stora travtävlingar här i dagarna tre. Jag ska inte påstå att jag bidragit med så mycket, bara tårtorna, men det vill till att allt fungerar, tvätt och tork, mat vid olika tidpunkter, tillgång till bilar, skjutsningar och att få ihop det kan ibland kännas lite krångligt. Det har varit intensivt och roligt och det har faktiskt fungerat.
Nu har vi ett städat hus (tack Hanna), bara lite att stryka och rabatter att rensa. Våtarven firar triumfer i rabatterna. Varken strykning eller ogräs lär försvinna, så jag hoppas på en vecka med lite mer ork över på kvällarna och lite mer sol. Just nu vräker regnet ner. Jag har precis kört igång en lakanstvätt, rätt typiskt.
Jag hoppas också att det blir tid och ork över till fler besök i bloggvärlden. Jag har varit dålig på att läsa och kommentera på sistone. Hoppas ni alla får en fin söndagkväll med solsken och solnedgång. Det lär inte bli så här, men det kan ju inte regna överallt i landet.

Status

Trött och ont om tid...

Återkommer.

Sol ute! Ett svammelinlägg

Äntligen känns det som sommar igen. Det känns i hela kroppen.

Helgen avklarad och inte ett enda måsteprojekt är påbörjat. Jag lyckades få tiden att gå ändå.... och jag vet inte hur.

När jag kommer hem idag är det bara 22 dagar kvar... och på fredag bara 18!

Idag får hunden sina sista tabletter. Vi har då lyckats få i honom alla 100 (!) penicillintabletterna, utan att magen rasat ihop och det bästa är att han har inte visat några sjukdomstecken, så nu håller jag tummarna. På tal om hundar, så ska vi förmodligen hämta en tikvalp i början av augusti. Förmodligen... vi har inte varit och kikat på kullen än. Det kommer bli livat; två hundar och två katter.

Hoppsan! Tiden går och bussen mot B avgår snart!

Inlägg 1111 minsann!

Alternativ till väderdepp sökes

Det regnar och regnar... och humöret påverkas högst väsentligt.

Jag får nog dra igång något måsteprojekt och se till att jag slutför det (det är svårt).
Om jag nu kan få ordning på mina papper en gång för alla i ordentliga pärmar eller om jag klär om stolarna och kökssoffan, så skulle jag förmodligen känna mig nöjd och lite gladare.

Det känns så märkligt att jag ska deppa ihop över regn, när jag klarat att hålla humöret uppe under hela den tid som förflutit sedan chocken i oktober förra året.

Ja, jisses, vad trött jag blir på mig själv.


(Maken har dragit i gång ett måsteprojekt: Han sorterar bilder i mappar och för över till den nya hårddisken. Snart ska jag sortera tulpaner...)

Rosa och lila i rabatten

Regnet och blåsten går hårt åt blomstren och då är de inte lätta att fota heller,

i regnet och blåsten alltså...


*******************************

Jag är så glad, så glad! Yngsta dottern har kommit in på sitt förstahandsval.

Hon själv är nog mest chockad och har städat hela (1 rum) lägenheten i ren eufori.

-Men mamma, sa hon varnande, jag har inte tackat ja än...
Hon vet hur man håller sin mor på sträckbänken.

Trist rapport

42 mm regn senaste dygnet... och det regnar fortfarande.

Jag är glad att jag inte måste vara ute och att vi inte har någon källare.

I miniatyrbyn

Jag är faktiskt imponerad över att man bygger en hel by. Vem eller vilka man är, vet jag inte.

Vad ser ni?

Vad ser ni, när ni tittar på bilden nedan? Att det är hus , en gård, det kan vi vara överens om, men vad mera?
Svar kommer i kväll. Om man vinner något, så är det ÄRAN.

Sista lediga dagen

Solen skiner än så länge mellan molntussarna och det är något att vara tacksam över. Jag har förstått att det ska komma ännu mer regn. Vi har fått rätt mycket senaste veckan, så för min del räcker det nu.

Besöket på strålningsenheten renderade mig sex tatueringsprickar och några tuschstreck, som jag måste vara rädd om, åtminstone ända fram till fredag. Jag har lokaliserat biblioteket, så där kan jag tillbringa tiden, när jag väntar på bussen tillbaka. Skönt, för nu vet jag att jag kan få något annat ut av mitt nya "jobb" än bara transport och väntan.

Nu ska jag försöka få något vettigt gjort denna sista lediga dag, men allra först ska jag lista ut vad vi ska äta till middag. Detta eviga problem är verkligen ett i-lands problem.

Och rätt som det är

kommer det en rejäl regnskur.

Jag hade hoppats på ett effektivitetsryck, men icke.

Segt är ordet för dagen.

I morgon Borås och på torsdag börjar strålningen.

Möjligen kan det vara en bidragande orsak till handlingsförlamningen.

Just nu

22 grader, lite sol och då och då lite regn

rätt skönt

snart kanske hjärnan fungerar till fullo igen.

Glass är gott

Ja jillar inte jogubar!

Nähä, vad gillar du då?

Ja jillar tyggummi.

I går kväll efter regnet

Värsta skyfallet och lite hagel

Bild lånad från SMHI

var det i stan, faktiskt större i omfattning än dem jag upplevde i Uganda. Det lär ha kommit över 80 mm* på mindre än en timma. Jag satt i bilen utanför affären och väntade i 25 minuter, innan jag tyckte att jag överhuvudtaget kunde ge mig ut. Blixt och åska kom nästan samtidigt och det mullrade ordentligt mellan husen. Ett tak till en affärsbyggnad gav vika, viadukter och källare vattenfylldes och det blev l å n g a bilköer. Här hemma, sjutton kilometer från stan, hade det kommit 8 mm... lite mer lagom. Det har nog åskat här med för telefonen är utslagen och en propp hade löst ut pga överslag. Jag är glad att jag satt där i bilen under större delen av ovädret, för åska gillar jag inte. Nu är det mer rimlig temperatur ute, skönt.

* enl. en man som ringde in till lokalradion.

Det finns fler anledningar

till felskrivningar...

Ibland slinter jag på tangenterna och ibland har jag hjälp.

Just Skvallerbladet är intressant. Kan det vara alla bilder?

Lite besvärligt är det allt, helst vill Gerda ligga precis så här framför tangentbordet.

Barbro hyser inget intresse alls för cyberrymden.

Mat och sömn är prioriterade områden hos henne.

I dag...

fyller bloggen tre år. Detta firas lite i skymundan, det kom ju ett underverk till denna världen alldeles strax innan tolvslaget i går.
Att jag skulle hålla på så här länge, trodde jag inte då jag motvilligt började en trist och mulen junidag för tre år sedan. Behovet av att vara anonym är inte särskilt stort längre, så idag försvinner Panter. Bilden får dock vara kvar.

Kanske kanske kommer det några bilder också.

Nu kan jag pusta ut!

Grattis Linda , Micke och Bettankax!

Inte en rosa blomma så långt ögat når

Ännu en strålande dag

Nitton grader i skuggan klockan halv åtta... Vi får väl se hur effektiv denna dagen blir eller inte blir. Jag kan konstatera att det är mycket pollen i luften. Efter en väldigt kort morgonpromenad rinner ögon. Jag har tagit tabletten nu och hoppas att jag ser skärmen lite klarare alldeles snart.

Värmen knäcker den mest ivriga hund och han vände frivilligt på promenaden och sa Ta mig till hundhuset! Det är det enda stället som det är lite svalt här hemma nu. Jag vill inte att han ska vara där egentligen. Jag vill ju ha sällskap. Han trivs där, för där har han full koll på de vilda inkräktarna, läs rådjur, harar och skator. Izo är glad och förhållandevis pigg och det märks inte att han har anaplasma eller att han äter fyra penicillintabletter om dagen. Det är jag väldigt tacksam över, för hängiga djur är bekymmersamt.

Nu ska vi ut och fixa till lite för vi får dambesök, en terrier i några dagar. Damen i fråga gillar också att jaga, så nu har jag två hundar att koppelrasta i ett par dagar. Det blir bra, jag behöver motion och jag misstänker att de inte vill gå så långt i värmen .

Det är nog inte bara jag som önskar mig en eller annan regnskur. Det är väldigt torrt ute och som sagt mycket pollen.

När jag läser igenom vad jag skrivit, inser jag att jag nog gjort något "förbjudet" nämligen önskat mig regn.

I kväll kommer maken hem. Det ska bli skönt, jag har liksom tröttnat på mitt eget sällskap.

Mot hundhuset och svalkan! Jag kanske kan låna en box där :)

Lata dagar

Jag får en känsla av att jag inget får gjort, men jag inser att det egentligen handlar mer om att jag inte gör, det jag tänkt. Så utemöblerna väntar fortfarande på behandling.

Idag har jag varit iväg på jobbet och hämtat tre kassar med böcker och pärmar som jag behöver. Jag ska planera under resorna till och från Borås har jag tänkt. Just den biten att klura ut vad och hur vi ska jobba, gillar jag verkligen. Jag skulle kunna sätta i gång nu, för det gror mycket i hjärnan just nu. Jag ska vänta till de trista resorna börjar, det är ju ändå fem veckor jag ska resa.

Idag har barnbarnet varit här på eftermiddagen. Vi har pusslat, spelat memory (och tänk han vinner varje gång) och läst om Aladdin. Vi höll oss inomhus för han var helt övertygad om att håret skulle blåsa bort om han gick ut. Det har verkligen blåst mycket, så jag förstår honom. Det såg lite roligt ut när vi gick den korta sträckan till bilen. Han håll hårt om lockarna. Kepsen fick jag ta hand om.
Vi får väl se om jag kommer igång med utemöblerna eller om det blir omklädning av köksstolarnas sitsar, ett projekt som legat i startgroparna i säkert en och en halv månad. Väldigt typiskt mig. Jag kan nog skylla en del på värmen. Det är svårt att göra något som tar tid, när det är så här varmt.
Återigen har fötterna antagit gigantiska propotioner. Även det skyller jag på värmen. Det är tur att vi bor vid vägens slut för stödstrumpor och shorts är inte snyggt. Alls. Jag tror inte jag skapar en trend med den outfiten.
Oj, nu är det snart i morgon! Sängen nästa.

Ännu en härlig dag

Den här fina rovfågeln letade mat i hagarna runt oss häromdagen. Maken fotade och han tror att detta är en brun kärrhök. Någon som vet?

Sexton grader i skuggan klockan sju ger en vink om hur det kommer att bli idag.

For hem i förrgårkväll från ett sommarfagert Halland till ett riktigt grönt Skaraborg. Fortsätter värmen så lär det snart bli bränt. Björkarna börjar sloka såg jag i går på kvällsrundan.

Jag åkte hem, för att ta hand om hund, katter, växter och hus. Resten av familjen är på andra ställen. Maken är just nu i Hälsningland, men har siktet inställt på Östersund, äldsta dottern är i Malmö och yngsta är i Göteborg. Hon smsade just och berättade att hon var på väg ut i skärgården. Det verkar var helt rätt ställe att vara på idag.

Jag ska ägna dagen åt att vattna och slipa, betsa och olja utemöbler. Det sista känns som ett riktigt Sisyfosarbete. Jag gjorde det för tre år sedan och jag vet att kroppen kommer att kännas som den gått igenom en mangel, men det blir fint och jag försöker betrakta det som träning.

Några timmar ska jag nog ligga i min solstol och försöka komma in i Expedition L av Erlend Loe. Det går lite trögt, men jag tror att det beror mer på mig än boken.

Jag saknar kameran som är i Hälsningland. Hade jag haft den hemma så är det inte säkert att jag hade tagit ett enda foto, men nu är lusten stor. Varför är man sån?

Det ser lovande ut

Jag tror det blir en sån där BLÅ dag.
Klockan är halv nio och det är redan tjugo grader ute.

Det klarade sig förresten: Jag går inte i falurött.

Än...

Att jag aldrig lär mig

Idag har jag målat två väggar och jag inser nu, att jag kommer att gå i färg med väggen rätt snart...Strunt samma, nu är det sommar!

Det är något konstigt med Blogger, eller med min dator eller med uppkopplingen, för de kommentarer jag skriver tycks försvinna. Bättring blir det säkert, när jag återvänder hem i mitten av veckan.

Inte många knop

En bra dag: lagom väder, lite handling, målning, disk och slummer i solstolen.

Midsommarafton

Runt 15 grader, friska vindar, regn och åska är på väg in... det ska lätta fram emot kvällen.
Nu gäller det att hinna klippa gräset och plocka blåklockor. Jordgubbarna köpte jag till överpris i går och det är det enda måste som finns för mig denna helg.
Här utanför på klipporna fiskar barn musslor och en hurtig familj joggar precis förbi med pappa i spetsen.
Jag har återhämtat mig efter nedfärden och nu måste jag gnälla lite, för folk kör som galningar, nära och fort, om det inte är kö. Det var det i går en lång sträcka på motorvägen, där vi stundtals stod stilla. Trafikolycka, som säkert inte hade behövt inträffa om avstånden hölls. Inga ambulanser, utan "bara" plåtskador. Den ena bilen tror jag inte går att laga.

Nä, ut i blåsten var det ju...

Så här blir det inte i år

Bilderna är från förra året, då barnbarnet var hos oss.

Om några timmar far vi mot havet. Det är lite trixigt att packa.

Vädret tycks kunna bli omväxlande. Får jag bara lite sol och VÄRME,

så är jag nöjd.

Böcker och några filmer är packade, så det blir nog en bra helg hur som helst.

I mitt tycke är detta årets mest överskattade helg,

men jag hoppas ändå att alla får den midsommar man önskar sig.

Ett gemensamt svar

Tack, alla goa människor!
Jag skrev ett svar till var och en. Det var rätt långt och det försvann.... grrr!

Jag mår som man kan förmoda och är så glad att detta är över.
Strålningen i Borås börjar förmodligen andra vecka i juli. Det ska klaras av två besök med div. undersökningar innan dess. Jag har tänkt att åka varje dag , om jag orkar, så juli blir en jobbarmånad. Iväg med bussen på morgon, åka dryga 10 mil , behandling som inte tar lång stund och hem på eftermiddagen. Jag kommer att strålas varje vardag i fem veckor och lagom till skolstarten är jag klar. Jag tar en sak i taget, nu ska jag fixa detta, utan att gå under av tristess. Att åka buss långt samma sträcka varje dag tillhör inte mina favoritsysselsättningar.

Jag har inte riktigt orkat susa runt på alla bloggar och kommentera, men det blir nog bättring på den punkten snart.

Sista behandlingen gjord!

Så skönt att det är över! Egentligen borde jag fira med champange, men det är jag för trött för nu...

Jag hoppas innerligen att det är som "alla andra" säger att strålningen inte är så hemsk.

Så typiskt mig, en sak avklarad och huvudet arbetar genast med nästa.

Jaja, jag kommer få uppleva fem veckor i Borås (det är där jag ska strålas) och nåt' ska väl den stan ha att erbjuda.

Festen är över

och det är vardag igen.