Att vara sjuk - hur tänker du?

Inlägget nedan har jag inte skrivit. Det är yngsta dotterns tankar. Hon höll det som ett föredrag i skolan, så detta är egentligen ett pratmanus.

Hur är det med synen på dem som är sjuka och hur tänker du själv när du är sjuk. Var går din gräns? Är du halvsjuk eller halvfrisk på jobbet?

"Att vara sjuk" - har det begreppet förändrats?
Sjuk har man varit i alla tider. Förr i tiden var det farligare att vara sjuk, med dåliga levnadsvillkor kunde sjukdomar, som idag anses vara ofarliga eller botbara leda till döden. Nu för tiden har vi många läkemedel som kan förhindra, bota och korta ner sjukdomstiden. Men sjuka är vi ändå så, precis som förr i tiden.
Numera verkar det som om det är mer eller mindre vanligt eller normalt att gå omkring och vara sjuk. Hur ofta har man inte kommit till skolan eller arbetet och mött en klasskompis eller arbetskamrat som är förkyld, har feber, ont i magen, huvudvärk eller hosta? Det är vanligt och normalt att gå till skolan om man är lite sjuk- eller ja, det förväntas att man ska göra det, eftersom det ju inte är så fysiskt ansträngande. Om man tar skolan t ex, så känns det som om man borde gå dit, för att inte komma efter, och att man, fast man är sjuk, ska ta in kunskap.
Hur bra kan egentligen en person som är sjuk prestera i skolan eller på arbetet?
Borde den sjuke egentligen inte stanna hemma och ta det lugnt, vilket man ska göra när man är sjuk? När man åker in till skolan/arbetet så träffar man med säkerhet fler människor som är sjuka och på så vis förlänges sjukdomstiden. Man får ju inte heller glömma att man kan man smitta friska människor, och på så vis bär man ju ansvar för det med.

När min farmor var ung skulle man ligga hemma i sängen i minst tre dagar, efter det att man hade haft feber. När min mamma var yngre skulle man vara feberfri minst en dag, innan man gick till arbetet eller skolan.Nu tar vi en värktablett och går i alla fall.

Var det så att människor var sjukare förr, eftersom de skulle stanna hemma? Nej, så kan det väl inte vara. Vi borde ha samma slags förkylning och feber som de hade för 100 år sedan. Det kan nog bero på många saker att man var försiktigare förr. Dels hade man nog stor respekt för andra, att man inte skulle smitta dem. Man hade också mer fysiska arbeten. Idag är de flesta arbeten mindre fysiskt krävande och vi kan också minska effekterna av sjukdomen med tabletter, men vi är ju fortfarande precis lika sjuka som man var förr i tiden.

Jag kan tycka att man kan gå till skolan om man har lite huvudvärk som går att behandla med värktabletter. Det är ju inte så att tabletter botar sjukdomar, de minskar bara symptomen. Inte heller blir man frisk direkt efter för att man ätit penicillin i någon vecka. Kroppen behöver fortfarande vila och återhämtar sig inte från en sjukdom direkt.

Det finns en sådan övertro på mediciner idag. Man tror att man kan ta en tablett, äta penicillin så blir allt bra. Fortsätta som vanligt. Var har vi fått allt det ifrån?Jag tror att det kan bero på samhället. Jag tycker åtminstone att det känns som om man får färre chanser nu för tiden, man måste alltid prestera på topp och vara närvarande, annars når man inte sina mål eller gör vad man är anställd för. (Får man inte sina toppbetyg är det svårt att komma in på sin vidareutbildning osv) Då går det inte att vara sjuk!

Pressen ökar nog ännu mer nu när viktiga organisationer som försäkringskassan skickar ut sådana - enligt mig - "sjuka" reklambudskap. Den senaste lyder ungefär så här :
"Vi frågar inte hur sjuk du är, vi undrar bara hur mycket du kan arbeta".

HALLÅ?! Där säger man ju praktiskt taget åt människor, att de ska arbeta trots att de är sjuka. Försäkringskassan handlar ju om pengar, de ska betala ut pengar till dem som är sjuka och inte kan arbeta. Vilken misstro de sätter till sjuka personer! Det brukar inte vara så svårt för dem som är "korttidssjuka" att få ut pengar från försäkringskassan, utan detta drabbar nog mest dem som är långtidsjukskrivna. Är någon sjuk och riskerar att inte får pengar från försäkringskassan eller ifrågasättas av försäkringskassan eller arbetsgivaren, kan det nog i många fall betyda att den sjuke går och arbetar ändå, för de behöver pengarna och jobbet.
Är det verkligen rätt?
Sedan får man inte glömma de människor som mår psykiskt dåligt, de som inte kan bevisa på papper, eller i läkarundersökningar att de inte kan arbeta. Hur ska de bevisa för försäkringskassan att de borde få pengar? Någon som redan mår psykiskt dålig mår nog ännu sämre när en myndighet eller omgivningen ifrågasätter deras sjukdom.. Vilket i sin tur kan leda till katastrofala följder för den som är sjuk... Det blir lite av en ond cirkel, en sjuk människa blir ännu sjukare p g a en myndighet som egentligen ska hjälpa dem.När det handlar om något sådant viktigt som pengar som alla behöver, kan det nog kännas extra jobbigt vare sej man är fysisk eller psykiskt sjuk om någon ifrågasätter ens sjukdom.

Jag som nyligen varit sjuk länge, skulle mått väldigt dåligt som någon hade ifrågasatt min sjukdom i skolan- och för mig handlade det ju inte ens om att jag skulle få ut pengar.
Det kan nog vara svårt för den som är sjuk att komma tillbaka till arbetet när man tillfrisknat, för på många arbeten är har man så specifika uppgifter att det är svårt att hitta någon annan som har tid och kan sköta dem. Då känns det nog bättre att gå till jobbet, sköta det viktigaste och hoppas att man tillfrisknar under helgen. Om man tar läraryrket t ex, det är inte så himla ofta vi får en vikarie om en lärare är sjuk. Istället brukar lärarna få planera lite i förväg vad klassen ska göra medan de är borta....... Då känns det nog bättre, som jag sa innan, att gå till jobbet och bara försöka överleva arbetsdagarna så man kan tillfriskna på sin lediga tid.

Politiker bekymrar sig över antalet sjukskrivna personer och det gör de med rätta men diskussionen borde också handla om alla de som går till jobbet halvsjuka eller halvfriska. I effektiva organisationer räknar man med att de allra flesta ska arbeta varje dag. Något större "svinn" som sjukskrivningar ska helst inte finnas. Vi har valt våra politiker, och på så vis har vi tillsammans med dem varit med och skapat detta samhälle där man inte har tid eller råd att vara sjuk.

Jag tycker att innebörden av att vara sjuk har förändrats sedan min farmors ungdom, men är det verkligen ett bra samhälle vi skapat för dem som är sjuka eller riskerar att bli sjuka?