Tankarna, de flyger.

"Den som inte har modet att drömma, har inte heller kraft att kämpa"

Den meningen kan man grunna på både en och två gånger. Jag hittade ett papper bland alla mina andra papper . Det blir lätt så när jag röjer, att jag fördjupar mig i det jag hittar. Det kan ju vara en del av förklaringen till varför det går så långsamt. Meningen ovan skrev jag av någon gång på 80-talet. Den stod att läsa på tyska som graffiti på Berlinmuren. För mig blir den då väldigt sann. Om vi inte vågar drömma når vi ingenstans.

Just det stod jag och tänkte på när jag strök häromdagen. Strykning är en underskattad sysselsättning- jag tänker som bäst då. Tror att det har att göra med de något mekaniska rörelserna, tankarna får liksom utrymme, de kan ta plats. Jag vill genast påpeka att detta inlägg säkerligen inte platsar i kategorin "Det bästa jag tänkt"

Nåväl, jag tänkte på mod och framtid och vips var jag inne på skolavslutningar, inte julavslutningar. Jag tror inte jag varit på någon endaste avslutning som jag egentligen tyckt varit jättebra. Jag har ju bevistat sådana i nästan hela mitt liv, så det blir några. Jag klagar inte på dem som organiserar det hela, men på något sätt tycks alla inblandade göra sin del och avslutningen blir inte "hel". Precis som med skolan bär vi alla våra upplevelser med oss om hur det ska vara och inte vara. Många har en bild av vad som måste vara med på en skolavslutning. Vad tycker ni? För mig var länge psalmen Den blomstertid nu kommer ett måste, men jag är inte så säker på det längre. De tonåringar jag träffar har ingen relation till den och de sjunger knappt med. Detta tog jag upp till diskussion med några kollegor förra våren och de tittade på mig som om jag inte var klok. Ska vi stryka den psalmen?! En bit in i diskussion förstod jag att den ska vara med för så ska det vara. Föräldrarna väntar sig det. Har vi avslutningar för föräldrarna? Är det inte elevernas avslutning?. När jag ställde de två sista frågorna bemöttes jag med fnysningar och så dog det utbytet av tankar. Det kan jag ta . Jag äger inte sanningen och vet inte hur en bra avslutning ska vara, men jag tycker att den innehåller för lite av framtidstro och glädje över att gå vidare i livet.
På min skola har vi bildat grupper av olika slag som ska ansvara för olika saker och en sådan grupp kommer att ha hand om skolavslutningar. Jag ska inte vara med i den, för jag har förstått att förändring av avslutningar måste ske långsamt. Ingen revolution här inte! För rätt många år sedan, när vi vår musiklärare var överhopad med arbete ( Det är nog rätt så vanligt att hela ansvaret läggs på just musikläraren) hjälpte jag till och vi kom fram till ett musikprogram med de medverkande eleverna som kändes bra för dem och oss. Det var inte så väldigt annorlunda, inte mer än att det kanske spelades på elinstrument, där det av tradition brukar vara akustiskt, men det rynkades på vuxna näsor efteråt. Då kände jag att kan vi inte ta ett så litet steg, så ska jag nog inte vara med.
Jag började skriva om helheten. Det handlar ju inte bara om musikinslag, utan också om vad som sägs. Det hålls ju tal, ett par stycken till eleverna. Här vore väl jättebra om de talande har pratat med varandra innan om vad de tänker säga.
Jag dristade mig i våras också till att ifrågasätta prästens medverkan, men se han har alltid varit med och förväntar sig säkert en inbjudan...

Om någon har ett bra "recept"på en ljus, värdig, postiv och modern skolavslutning, så berätta gärna.

Jag skulle gärna se att En sång till modet framfördes, men så är jag ju ett barn av 70-talet också...

Jag vakade ensam i natten
i huset där människorna sov
Där ute var sommaren gången
och luften var kylig och rå
En fågel flög in genom fönstret
med vingarna röda av blod
Och jag tog den i kupade händer
som en duva
som en duva
Och jag tog den i kupade händer
och huttrade till där jag stod
Den kom som en jagad om natten
en flykting från främmande land
som en som har räddat sej undan
när alla dom andra försvann
Den kom med en doft utav rosor
som någon har trampat itu
och med ljus ifrån slocknade stjärnor
som en duva
som en duva
Med ett ljus ifrån slocknade stjärnor
som någon har stampat till grus
Men den som en gång har levat i frihet
vill ut i det fria igen
Och den som en gång har bli'tt jagad på flykten
kommer alltid att drömma sej hem
En fågel med stukade vingar
har slagit sej ner i vårt hus
med drömmarna röda av rosor
och ögonen fyllda av ljus
Jag vårdar den ömt som ett minne
av nåt som jag aldrig har sett
Och jag vet att min fågel ska flyga
som en duva
som en duva
Och jag vet att min fågel ska flyga
som en duva tillbaka igen

Mikael Wiehe