Snart dags för provtagning...vad jag önskar att jag slapp allt det här.
Jag har hittills varit förskonad från synliga tecken, men nu börjar det. Ögonbryn och ögonfransar tunnas ut, håret likaså. Fötter och ben svullnar, även om det finns värre scenarion, så trivs jag inte med mig själv. Just nu har jag svårt att tänka att det här går nog över. Konstigt att det är "lättare" att hantera ont i magen än väldigt få ögonfransar.
Jaja, det är inte så mycket jag kan göra, mer än att köpa stödstrumpor...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
15 kommentarer:
Stor och varm kram och många lika varma tankar kommer från en liten 1:a i sydöstra skåne .., där två bloggmadamer just nu sitter.
En stickar.
Den andra kommenterar.
Skickar också stor och varm kram till dig! Vet att det antagligen inte hjälper att jag skriver att fransar och hår växer ut igen....
Om det på något sätt är en tröst eller gör någon nytta så ska du veta att jag tänker på dig.
Kramar i massor!
Det är så förtvivlat lätt att ge goda råd - kruxet är att de sällan funkar. Tyvärr är det nog så att på den här sortens resor är vi ensamma, det hjälper att ha goda vänner som stöttar men till syvende och sist måste vi var och en ta oss igenom sjukdom och annat elände, på vårt eget vis. Men jag finns här tillsammans med alla andra bloggkollegor med mina tummar och tankar!
Margaretha
Massor med varma kramar kommer över Atlanten till DIG!!!
TÄNKER på dig!
Tycker du har en sådan positiv livvsyn och den kommer att hjälpa dig!
Elisabeth, Ellis, Londongirl, Margaretha, Annika: TACK, det är nog precis som Margarteha skriver att resan gör till sist själv, men i bland är det bar att få ur sig tankar och känslor också.
Provtagningen gick bra, värdena är OK och jag är glad för varje gång som inte skjuts upp, men ändå önskar jag att jag slapp... snart har jag bara en gång kvar med cytostatika. Efter det väntar strålning, men det bryr jag mig om då, när det är dags.
Här kommer ännu fler varma
tankar och kramar från Amerikat!
Tack Anna; Jag tänker på dig:)
Alltså jag blir knäpp, det är väl gott och väl att trycka fel på tangenterna, men att sen inte se att jag gjort det, det är illa!
Å ena sidan känner man sig som Doktor Hjälplös och kan inget annat än stå på sidan om och titta på och det funkar ju inte.
Å andra sidan vill man kanske utbrista i glada tillrop men det är inte min stil och det funkar nog inte heller.
En vänlig tanke är nog det enda som kanske kan kännas bra både för dig och mig så därför sänder jag dig just det och hoppas att du vet att det är med hjärtat menat.
mvh R
Kära du, jag vet precis vad du går igenom! Det är tufft och tungt och man undrar hur man ska klara det! Men på nåt sätt så går det! Det gör verkligen det! Idag har jag fått mitt friskhetsbesked! Så plötsligt är man ute ur cellgiftsdjungeln och vill bara ha hår på huvudet och ögonfransar, tom hår på benen hade varit välkommet :-o
(Förlåt, men jag har missat vad det är du får behandling för!?) Tänker på dig!
Försök njuta av helgen!
Stor kram Kamilla
Om det vore så enkelt som med ett par stödstrumpor... jag har köpt 2 par idag (vi har ju fabriksförsäljning från medisox).
Jag lider med dig... och kommer plötsligt ihåg att vara väldigt tacksam för allt som fungerar.
När utseendet ändras... det är inte lätt att tas med. En liten kille på vår skola som har en allvarlig åkomma som kommer att förkorta hans liv, kom tillbaka från en sjukhusvistelse med ett upplåst ansikte - svårt att låta bli att titta till... man ser knappt vem det är.
Jag tror att du har förmågan att hitta små ljusglimtar här och där. Kram!
Många varma tankar och hälsningar!
Renée: Tack, jag vet.
Kamilla: Jag såg det precis och gläds med dig. Jagbehandlas för bröstcancer och har "bara" två c-behandlingar kvar, sedan följer strålning och hormoner. Jag längtar efter ett alldeles vanligy liv och vanlig vardag. Hoppas att det kan bli så igen.
Bloggblad: Jag hoppas på stödstrumporna och hårstråna kan jag just inte påverka. Det är hemskt när barn och ungdomar blir så sjuka. Min chefs barnbarn har insjuknat i leukemi för andra gången. Eländes elände.
Lilla B: Tack. Jag känner verkligen att alla tankar hjälper mig.
Kramar och många tankar till dig!
Tack, Milda:)
Här känns det knappt som om jag har rätt att kommentera, men måste ändå säga, att inte för en sekund såg jag tunna ögonbryn eller glesa ögonfransar. Det är den där fina varma människan som syns!
Skicka en kommentar