Möss

Sent i går kväll hörde vi ett ”förfärligt” oväsen i diskbänksskåpet. Det lät som om vi fått råttbesök, minst. Det rumlade och stökade i skåpet i flera timmar.
Vi, dottern och jag, vågade verkligen inte öppna, utan blockerade dörren med en köksstol.

Allt som har med otäcka djur att göra är makens uppgifter, det är en outtalad överenskommelse. Vi hade inte hjärta att väcka honom, utan operation ”Råttrensning” fick anstå till i dag på morgonen.

Det var en mus, en inte särskilt stor sådan…

Fattar inte att vi trodde att det var en råtta, för sådana besök är sällsynta hos oss – ta i trä.


Mitt förhållande till möss är ungefär det samma som till flygfän. Jag är glad om jag slipper dem.

Min mest traumatiska musupplevelse inträffade för några år sedan ungefär vid denna tid på året. Jag skyndade mig från jobbet för att åka på kurs – sju mil bort. Jag åkte den sträckan varannan onsdag i nästan ett och ett halvt år. Vid den här tiden var krånglande bilar i familjen inte helt ovanligt. (Jag hatar när bilar inte fungerar – efter nästan tjugo år lyckades jag övertyga maken om att vi skulle investera i en nästan ny bil.)

Just denna onsdag hade jag lånat svärmors gamla Saab. Jag kastar mig in i bilen, sen som vanligt och kör från skolan i ett ruskigt regnväder. Vid första korsningen, jag hade kört ungefär 50 meter, ser jag något litet rassla i vägen på golvet på passagerarsidan från motordelen och bakåt. En mus.
Visst är möss små, men den här såg välnärd ut.
Jag hyperventilerade inte, men insåg att här krävdes det något, som skulle hindra musen från springa runt mina fötter, klättra uppför mina ben, så jag sjöng, visslade och stampade mig drygt halvvägs till kursen. Jag ringde maken och bad snällt ,läs krävde, att han skulle möta mig på vägen så att vi kunde byta bilar. Han gjorde så och jag fortsatte till högskolan något lugnare.
På hemvägen la vindrutetorkarna av i ösregnet – gamla bilar ni vet, men det är en annan historia.
Det tog oss nästan en vecka att få bort mössen, för de var två!
Jag körde inte den Saaben fler gånger.

Tilläggas bör väl att min man tyckte att jag överdrev – han trodde inte på någon mus, förrän han själv körde dagen därpå.

Då har vi alltså tagit höstens första mus, undrar hur många det blir i år.