I morgon åker stora dottern i väg på obestämd tid, till Sydostasien, Thailand i första hand.Jag våndas och saknar redan, men unnar henne så innerligt resan och upplevelserna. Hon har slitit och kämpat för detta, tagit alla möjliga och ibland omöjliga arbeten, för att få ihop pengar. Hon har varit iväg förr, tio långa månader på skola i Nairobi, men detta känns annorlunda, så obestämt. Det handlar ju om att jag inte har kontroll, det vet jag, men ändå.
Den yngsta har jag inte heller kontroll på. Hon bor i stan numera, för här i skogen vid vägens slut går det inte att bo. Ska väl medge att utsikterna om att få bo ihop med pojkvännen skyndade på flytten. Även detta kan jag förstå, men det är skillnad på förståelse och känslor.
Så ... från och med i morgon är det bara vi, maken, hunden och jag här.
...också mössen förstås.
8 kommentarer:
Det kommer att bli bra, tro mig!!
Tänk så fina alla vykort och sms blir. För kärlek är avstånd inget
Klart att det känns läskigt, men du ska se att det hela blir bara bra!
Konstigt när det blir tomt...
Men det är nu hon ska göra det, det är nu hon vågar och har tid till det.
Du kanske rent av kan häsla på?! Så att vi får se ännu fler fina bilder.
Trots att jag flyttade hemifrån vid 12 års ålder (för att gå på internatskola) och rest kors och tvärs som barn så kommer det bli svårt när mina barn skall ut och resa på egen hand...förstår dig!
Samuel
Visst blir det bra, det är bara lite...sorgligt, känner mig liksom övergiven. ( Jodå, vi har klippt navelsträngen om det är någon som undrar)
Helt knäppa känslor egentligen eftersom detta bara är och kan vara bra.
Tack för alla vänliga ord.
Ojoj. Jag är ganska bortskämd med att ha mina i närheten. När jag var ung och fri reste jag en del och sommarjobbade utomlands. Hade inte en tanke på att mor och far kunde vara oroliga... vilket dom var.
Föräldras oro för barnen tror jag inte att man kan förstå som ung dotter/son. Det är ju också en del av livet att pröva sina vingar.
Skicka en kommentar