Säkerhet och västgötaklimax

Vi åkte mot Vara, denna lilla ort som ståtar med ett tämligen nytt, fint och säkert Konserthus. Vi var sena, maken och jag, hamnade i bilkö. Ja, inte till Vara, men långa breda transporter och vägbyggen gör sitt till. Jag höll på att bli prejad av vägen, men det får bli en annan historia.
Vi anlände nästan en timma sena till svåger och svägerska, vi hann äta, innan vi hastade vidare in mot Vara. Snabbt med småsmå steg ( det var isgata) sprang vi från parkeringsplatsen längst bort. Det var ju utsålt. Lämnade jackor i garderoben, det ringde ... lite stressigt kändes det.
Sjönk ner i fåtöljen och pustade ut. Vi hann. Hjärtat började slå lite långsammare och förväntan infann sig. Ljus, lampor, rök och musik inledde det som skulle bli höstlovets upplevelse. Musikanterna kom in på scenen en efter en, de möttes av applåder och vi alla kände att nu, nu skulle vi få vara med om något extra. Fina effekter hade de. De regnade liksom lite på scenen. Snabbt försökte jag tänka, fanns det någon låt som anspelade på detta? Samtidigt som ljuset i salongen tänds, insåg jag - Brandlarm! Dörrarna ut öppnades och en automatisk engelsk stämma förkunnade -There is a fire in the building. Det hördes lite bättre när musikerna sluta spela. Jag puttade på maken som inte ville tro att det var brandlarm igen. Det hände när vi såg Mikael Wiehe. Han använde också rökmaskin, men då körde inte sprinklersystemet igång. Vattnet dränkte scenen. Undrar verkligen hur/om instrumenten klarar sig. Vi kände oss snopna, men stackars musiker.

Att bevista en konsert i ett säkert konserthus är också en upplevelse utöver det vanliga.