Femhundra

Vinden viner runt knuten och det sista löven kämpar tappert men förgäves på träden. När vi går in i Allahelgonahelgen lär träden stå nakna. Vinden hjälper fint till att samla alla löv. Jag hoppas nu bara att den inte vänder, vinden alltså. Det vore ju fint om vi hann få undan dem innan den första snön kommer. Enl. tidningarna är det ju lite snö att vänta nästa vecka.
Då far våra flickor till värmen i Thailand. Det unnar jag dem. De har slitit i höst för att få ihop till resan. Denna gång blir resan inte så lång, så de kommer hem precis innan jul. Väldigt lagom tycker båda föräldrarna.

Den här bilden beskriver vad jag tycker är viktigt: Familjen, omtanke och sammanhållning är viktigt. Omtanke om andra också och människorna i Afrika ligger mig varmt om hjärtat.

Jag inser att jag får ta hand om julförberedelserna själv. Det ska väl gå bra, även om jag har tyckt att det varit skönt att slippa många måsten. Flickorna har ganska bestämda åsikter om hur det ska vara, så de senaste åren har jag med varm hand överlåtit det mesta av pysslandet och pyntandet till dem. Här är jag ganska säker på att de å sin sida bestämt hävdar att om det är någon som har bestämda åsikter så är det jag och det är väl sant det med.

Det här kortet har inte jag, utan maken tagit. Det innehåller allt; barnen, hundarna, kusten och fotografen. Just den här klippan betyder barndomsminnen. Här satt vi, mina syskon och jag och spanade efter affärerna på hjul. Det var ju så förr att handlarna kom till kunderna. Till oss kom livsmedelshandlaren, slaktaren och bokbussen.

Även om jag inte har någon släkt i Halland, så är det här jag har mina rötter. Jag tillbringat stora delar av varje sommar i hela mitt liv i Särdal.

Jul och sommarsemester tycks vara de två händelser vi hänger upp våra liv på. Det finns alltid ett före och efter jul eller semestern. Det är väl inte så konstigt, för båda är förknippade med ledighet och familjeliv.

Att få möjlighet att ta en paus, varva ner är väsentligt. Jag tycker att jobbkarusellen med måsten snurrar på allt fortare för de allra flesta. Jag har insett att jag sprungit fort väldigt länge och det insåg jag först, när jag nu nyss var sjukskriven i rätt många veckor. Det är egentligen först på höstlovet som jag börjar känna mig som en mer hel människa som vill något och tror sig orka något. Jag hade tänkt läsa böcker, ni minns kanske hyllmetern? och se filmer under min sjukskrivningstid. Det kändes så där lagom kravlöst och roligt. Har jag gjort det? En film har jag sett. En. Så alla veckorna behövdes.

Jag har kämpat med att försöka fånga olika slags gräs, kalvdun och vass på bild.

Och se ! i augusti lyckades jag på min sista promenad längs Kattegatt för i år.

Det som varit den stora behållning, förutom att ha blivit frisk så klart, är att jag hunnit med familjen på ett bättre sätt. Det låter kanske märkligt, men har vi tid för varandra i den utsträckning som behövs? Är vi närvarande eller är tankarna någon annan stans? Jag har gått och skräpat i morgonrock ensam och bara längtat till att någon skulle komma hem. Klart att vi behöver ensamhet ibland, jag ganska mycket tom och under de här veckorna fick jag mer än tillräckligt.
Jag tillhör dem som gillar mitt arbete. Det finns kanske annat jag skulle kunna tänka mig, men jag funderar oerhört sällan på att byta inriktning. Klart att det är tungt av och till, men varje dag innebär goa möten och utmaningar, så jag längtar till på måndag. Jag börjar visserligen med att åka på kurs, Global Forum i Göteborg, men det är kul det med. I synnerhet när det knyter an till frågor som ligger mig varmt om hjärtat.

Jag är så laddad inför resten av terminen. Det är så mycket jag vill att vi ska göra och hinna. Även om jag inte gjort så mycket de sista veckorna, så har min planeringshjärna arbetat. Frågan är väl om eleverna orkar och att jag dessutom är en obotlig tidsoptimst gör väl att vi kanske "bara" klarar en del.

Just nu lyssnar jag på SR Atlas. Har ni inte lyssnat via webben, så gör det. Här spelas musik och det prats lite. Jag orkar inte med drevet i media kring den nya politiska affären. Visst är det allvarligt en hel del av det, men snaskandet i detaljer och bilder gör mig illamående och betryckt.

Vinden mojnar nu och solen gör tappra försök, så jag tror jag går ut en stund.

Detta är inlägg femhundra och jag slängde prestationskraven överbord, innan jag körde igång, så det lika ostrukturerat som vanligt.