Giraffen och kamelen

”Vi har ju mötts förr” heter utställningen jag såg för några veckor sedan. Den belyser kulturmöten mellan islam och kristendom, mellan österland och västerland, från vikingatid fram till idag. Det finns också en bok om detta. Rekommenderas för den som blir nyfiken.

När jag såg giraffen och kamelen och blev glad, kändes det befriande på något sätt, att vi kan dela med oss till varandra. Flera av mina elever rynkade lite på pannan först ”Va? Vad är detta? Får man göra så?” men sedan tycket de att det var ”rätt fräckt”.

Många av svaren i kommentarerna i inlägget nedan är snarlika som intergration, kulturöverföring och mångkuturellt samhälle. Det fanns också tankar kring yttrandefrihet och att hålla hårt i dalahästen.

Just de här djuren var bilder för nutidens möten. Och här citerar jag utställningskatalogen:
”Idag möts våra kulturer här i norr. På 60-talet var det brist på arbetskraft i Sverige. Arbetare från andra länder flyttade hit för att hjälpa till i produktionen. Flera var muslimer från öst.
Under 1900-talet har den svenska vardagen blivit alltmer sekulariserad - fri från religion. Religion ses som en fråga för individen, inte samhället.

Många människor har under de senaste decennierna varit tvungna att fly från sina hemländer på grund av krig eller förtryck. En del har flyttat till Sverige. Flera är troende muslimer. Islam är idag Sveriges näst största religion.

Många möten är positiva och berikande. Genom kunskap och förståelse ger vi varandra utrymme. I mötet mellan det sekulariserade svenska samhället och den muslimska tron kan det uppstå missförstånd och ängslan.

Kanske skulle vi idag behöva kulturella tolkar, precis som under stormaktstiden, för att inte missförstå varandra."

Jag tycker att just det är ett av skolans många uppdrag att vara kulturell tolk, men det är tungt ibland. För många barn/ungdomar har ordentligt befästa fördomar.

Kulturella tolkar hade Sverige i det Osmanska riket . Länderna var bundsförvanter under 1600-talet och allierade mot Ryssland och det tysk-romerska kejsardömet. Det förekom också en hel del handel. Det var inte lätt att göra affärer i Konstantinopel. Språk, kultur och samhällsliv var krångligt och det var noga hur man uppförde sig. Sveriges första ambassad öppnades i just Konstantinopel 1734.

Mouradgea D’Ohsson var en sådan tolk. Svensk medborgare men född och uppvuxen i det Osmanska riket.

Tyvärr går inte utställningen att se mer, men boken (ISBN 91-973813-3-0) är läsvärd.

Jag kan tänka mig att det skulle gå gå att få tag på utställningskatalogen, som ger mycket den med, om man vänder sig till Västergötlands museum i Skara.