I urtiden fanns ingenting.
Bara vatten, mörker och korpen.
Han flög genom mörkret med en säck runt halsen. Han hade flugit länge och började bli trött. Så under flykten tog han upp en sten från säcken och kastade den i havet. Denna sten blev det första landet. Han landade på detta land för att vila och han tog upp flera stenar ur säcken och kastade dem i vattnet.Sålunda skapade korpen landet.
Han flög genom mörkret med en säck runt halsen. Han hade flugit länge och började bli trött. Så under flykten tog han upp en sten från säcken och kastade den i havet. Denna sten blev det första landet. Han landade på detta land för att vila och han tog upp flera stenar ur säcken och kastade dem i vattnet.Sålunda skapade korpen landet.
Utvilad tog korpen sin säck och fortsatte flyga. Efter en stund blev han trött och landade på en klippa och tog upp fler saker ur säcken. Han tog upp granen, tallen och alla andra träd i världen. Han tog också upp blåbär, smultron, gräs och alla andra växter i världen. Alla saker spred han över landet och vattnet så att de kunde växa.
Återigen tog korpen sin säck och flög genom mörkret, blev trött igen och landade på en klippa. Denna gång tog han upp alla djur i världen. Vargen, örnen, laxen, björnen, hjorten och alla djur på land och i vatten.
Korpen såg sig omkring på världen han hade skapat. Det var en bra värld, allt var fridfullt och alla var lyckliga. Men innan han lyfte igen tittade han i sin säck och såg att det var en sak kvar.
Så han tog upp människan och satte henne på jorden.
(Nordamerikansk myt)
Jag tycker att korpar är otäcka. De är stora, svarta och snabba. De kraxar otäckt olycksbådande. En hel familj korpar upplever jag hotfullt och funderar på om vi måste täcka taket till hundgårdarna när vi har småvalpar.
Undrar hur jag kommit fram till det?
Korpar är kråkfåglar inte rovfåglar, de lever länge i livslånga äktenskap, båda föräldrarna matar sina ungar, de kan härma andra läten och de är grymma på att flyga.
Min inställning till korpar grundar sig på okunskap helt klart och jag har säkert fört en del vidare till mina barn.
Undrar hur många fler vanföreställningar jag har? Om människor och mänskliga företeelser...
7 kommentarer:
Vilket läsvärt - och tänkvärt! - inlägg! Mina hundar låtsas att korpar inte finns. De nonchalerar dem. Och kanske de har rätt. De finns inte ...
vilken vacker liten historia. Och så funderar man ju på de vanföreställningar man ju har hur gärna man än vill förneka dessa.
*L* ... vi har alla våra vanföreställningar och många tål nog en närmare titt ;) Min 16-åring blir nog inte fri från just skräcken för korpar. Allt sedan vildvittrorna och alltför ung framför tv´n ...
Har lite svårt för kråkfåglarna vet inte riktigt varför....men dom kan vara rätt enerverande och jobbiga ibland. Men du har rätt man har lite vaneföreställningar om dom!
Barfals: Att inte se är ju ett sätt att hantera tillvaron - så gör en och annan av våra hundar också. Ser jag det inte finns det inte.
Cattis: Riktigt intressant blir det när man kommer på sig själv.
Christina: Tv-upplevelser sitter gärna i, jag lyfter med automatik upp fötterna från golvet om det visas ormar på tv.
Tina: Jag har en sådan kluven inställning till fåglar (och ormar): Jag tittar gärna på dem på avstånd eller bakom glas, men i min omedelbara närhet vill jag inte ha dem. Fåglar som flaxar runt mig är snudd på det värsta som finns, så Trafalgar square eller Marcusplatsen är inget för mig.
Nu ska jag ta tag i en annnan vanföreställning, jag tycker att jag har gott om tid , men får inget gjort...
då kan det bli en riktig Aha upplevelse...;-)
Cattis: :)
Skicka en kommentar