En riktig vän

Den här svarta damen kom in i mitt liv, när jag var 20 år. Jag kände att nu var det dags för hund. Jag behövde komma ut och få några rutiner i mitt liv. Att plugga innebar mycket stillasittande och rätt oregelbundna vanor. Jag letade efter en hund som i vuxet format kunde åka gratis på tåg. Då var en engelsk cockerspaniel utmärkt. Denna tusensköna köpte jag som vuxen hund inte valp, vilket jag aldrig skulle göra idag. Det gick bra några olater till trots. Inkallning var inte rikigt hennes starka sida. Varför komma när någon ropar? Jag hittade knappen till slut; mat. Ropade jag fisk eller leverpastej, då kom hon, som ett skott. Det kändes lite fånigt att stå och tjoa livsmedel på det sättet, men i bland var det nödvändigt. Denna lilla varelse följde mig överallt på såväl musikfestivaler som långa tågresor i Sverige. Vi åkte ofta sträckan Uppsala - Göteborg (tor)och trasslade oss från ena änden av Stockholms station till den andra under tidsbrist. Då gick det inte att kånka bagage och hålla i ett koppel samtidigt. Vi fällde nästan andra stressade resenärer med kopplet, så hon sprang lös. Det gick bra ; jag behövde aldrig ropa fisk i underjorden under station.
Med hund knyter man många nya och oftast trevliga bekantskaper. Jag hade förmodligen inte träffat min man utan hunden, men det är en annan historia. Med hund så lär man sig en hel del om omgivningarna där man bor. Det är ett bra sätt att utforska sin stad, i mitt fall delar av Uppsala. Jag hade aldrig sett så mycket om jag inte gått mina promenader. Just denna dam anpassade sig väl till mig så vi gick sena nattpromenader och sov länge på mornarna under tentaperioderna.
Hon var makalös, klarade en korningsbana ( ett slags mentaltest för hundar) riktigt bra sånär som på skottet... Nyår och påsk då fick vi dra oss undan, för smällare det var det värsta hon visste. Vi råkade ut för några riktiga idioter en gång som från en bil släppte smällare precis framför oss. Så ARG har jag aldrig varit som då. Hon hade ett fantastiskt luktsinne även under vatten. Slängde jag en sten bland andra stenar i vattnet, så hämtade hon rätt sten. Hon var en fena på att valla förrymda kvigor visade det sig också.
Hon följde med mig hit ut på landet och levde sina sista år som gårdens drottning. Det var hon som hade hand om det , flera schäfrar till trots. Nu är det snart 20 år sedan hon dog och jag känner att det kanske är läge på att skaffa sig en valp igen.