Jag är så glad, så glad.
Jag har fått kontakt med min allra bästa vän sedan högstadietiden.
Vi tappade bort varandra för tjugo år sedan, det bara inte ske igen.
Jag är faktiskt så glad att jag nästan gråter
och solen skiner i kapp med mig.
(Lite motsägelsefullt, jag vet...)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
9 kommentarer:
Åh vad härligt! Vilken fullkomlig lycka!!
Det var verkligen roligt! Vilken lycka, alltså.
Kram!
Vilken känsla det måste vara. 20 år? /Claus
Nämen var ROLIGT!!!
Hur hittade du henne? Var det månne via Facebook? Det verkar ju vara platsen där alla hittar alla idag.
JAG kan känna din lycka ända hit!!
ROLIGT!!!
Kram!
Grattis, så kul att träffa en gammal vän.
Kramar
Linda: Ja, det är det verkligen.
Matilda: Jag har saknat henne, så det känns så bra.
Claus: Ja, och tjugo år är en lång tid.
Annika: På sätt och vis genom FB. Jag har inget konto, men min man har, så på den vägen är det. Den här dagen känns bara så bra.
Bloggullet: Vi har inte träffats än, men det blir säkert så. Vi mailar.
Vad roligt! Det unnar jag dig verkligen!
mvh R
Vilket sammanträffande!!! Igår när jag kom hem så sa min man som är med i FB (Det är inte jag) att en av mina gamla vänner från tiden jag gick på Lärarhögskolan hade hittat honom och skrivit att hon gärna ville få kontakt med mig igen. Helt otrolig känsla....vi hade så mycket roligt ihop och gjorde resor tillsammans.
Att hon hittade honom var ju inte så konstigt. Vi är ju inte så många med det efternamnet i vårt land.
Ja och så läser jag om din väninna här... :-)
Visst är det roligt.
Renée: Tack!
Londongirl: :)Märkligt och roligt... Vi har ju inte heller ett helt vanligt efternamn. Kul!
Skicka en kommentar