Bedövande vår, om saknad

I helgen har jag åkt genom ett vårfagert Sverige, genom böljande landskap och förbi blommande träd och buskar. Det är sanslöst vackert ute, men jag kan inte riktigt ta in det.
Just denna tid på våren är svår, så tyngd av sorgliga minnen. Under två olika vårar tillbringade jag mycket tid på sjukhus och i bilen mellan hemmet och sjukhusen. Jag slets mellan förtvivlan och saknad. Just de känslorna kom fram i bilen och än idag kan jag känna det så.
Idag skulle min mamma fyllt 75 år, hon hann precis fylla 63. Dagen efter sin födelsedag opererades hon för att man skulle se efter vad det var som var fel. Alla undersökningar som gjorts under flera år visade ingenting, så nu var operationen det enda möjliga. Jag ska inte gå in på detaljer, men efter några dagar, blev hon väldigt mycket sämre. Jag var på väg mot Stockholm med mina nior på skolresa och fick hoppa av i Arboga för att ta första bästa tåg tillbaka. Vi, familjen och jag, tillbringade sedan drygt tio dagar på IVA, där vi slets mellan hopp och förtvivlan. Så mycket hopp var det egentligen inte, det förstod jag först efteråt, men då kändes det så. Även om mamma fick väldigt mycket morfin och var oerhört omtöcknad, så upplevde nog vi alla några klara stunder med henne och jag känner att jag ändå fick möjlighet att ta farväl. Så kan jag tänka och känna idag, inte då. Jag tycker fortfarande att det är oerhört orättvist att förlora sina båda föräldrar innan man fyllt 40. (Jag vet att det inte finns något rättvist liv, men så känns det.) Jag saknar dem så, varje dag och alldeles särskilt vissa dagar.

Fyra år senare strax innan Valborg drabbades min pappa av en stroke och han blev aldrig riktigt kontaktbar igen. Han låg som ett vårdkolli på olika avdelningar på ett sjukhus 13 mil härifrån. Den våren åkte jag och mina syskon växelvis flera gånger i veckan den sträckan och hälsade på. Det som var så smärtsamt var att hans liv slutade precis på det sätt han fasade för och jag kunde inget göra för att hjälpa honom. Han blev bara gradvis sämre. Jag såg ibland att han kände igen mig, men jag vet inte vad han kände eller tänkte. Talet var borta. Det kändes och känns så svårt att veta att han låg där ensam hela tiden utom de timmar vi var där. Hans lidande varade i lite mer än två månader.

Vad som idag är svårt är väl det samma som för andra, saknaden. Att mina föräldrar inte får se mina barn, sina barnbarn växa upp och att de inte får träffa sina morföräldrar. Det är nog bara äldsta dottern som har ordentliga minnen, för yngsta dottern tror jag att det bara finns fragment.

Något annat som också är svårt för mig och bara för mig, tror jag, är att mina föräldrar inte har någon grav. De ville inte det, ville inte att deras gravar skulle belasta barnen och det ska naturligtvis respekteras, men jag tycker att den diskussionen ska föras innan man går bort. Gravar är ju egentligen till för de efterlevande. Det kan tyckas absurt, men fundera lite själva, inte över hur ni vill ha det med er egen grav, utan hur ni ställer er till er nära och käras sista boningar. Vad behöver ni? För många är en minneslund alldeles tillräckligt, men inte för mig
och det visste jag inte
i tid.