Söndag- igen

Ett rörigt söndagsinlägg, tankarna de far, huller om buller. Det kan bero på att jag inte druckit kaffe än.

På radion spelades nyss Johanssons Boogiewoogievals och alla minnen bara ramlar över mig. Den sjöng min pappa ofta och högt, när vi åkte bil på någon av alla de långa färder vi gjorde. Han gillade att sjunga min pappa. Jag tror att jag kan nästan hela texten fortfarande.

Även om jag vill vara en vidsynt person (se kommenater i förra inlägget), så är bristen på uthållighet markant. Jag arbetar riktigt bra, kanske allra bäst med piskan över ryggen ( hemskt uttryck egentligen), så det lär bli en sådan dag idag, men jag vill inte. Känner mig som ett bortskämt barn som stampar med foten och bara vill göra roliga saker; allra mest det som nu är omöjligt , som att åka till kusten. Ooo, vad jag grämer mig att jag inte åkte.
Äldsta dottern kom hem från sitt nattjobb för någon timma sedan och nu väntar jag på att nästa dotter ska dyka upp. Äldsta dottern arbetar jämt. Hon har fyra ställen där hon arbetar extra och att stå på inringning innebär arbete jämt och för mycket. Du kan ju inte säga nej, för då kanske de ringer någon annan, resonerar hon. Nu är hon fullbokad till i början av juni och lovat mig att bara arbeta normala arbetsdagar. Från femte juni och två veckor framåt ska det faktiskt också bli semester innan hennes sommarvikariat börjar. Visst blir det pengar men man ska ha ett liv också. När hon kom hem från Thailand meddelade hon att 2009, då ska hon börja läsa. Det är nästan så att jag ser framemot det.
Yngsta dottern har ett viktigt prov imorgon - islam, så vi får väl bolla några frågeställningar här under dagen. Jag kanske kan idka någon slags arbetsutbyte med henne, det är ju en tanke. Allra först tänker jag nog få med henne på en cykeltur, man tänker bättre med syre i hjärnan.

Vill inte hon, så vet jag en som blir glad för att följa med. Lillehunden, han är störst fysiskt sett och snart två år, älskar cyklar och sina leksaker. Han fick en ny i går. Den har han och vi noga koll på. Den förra försvann, ligger väl nedgrävd i någon hörn av trädgården. Det är knepigt hur dumt det blir. Han är en stor och säker schäfer, som vi klemar bort bara för att han är yngst. Hoppas att jag/vi inte gör så med barnen och barnbarnet.

Den här gamle mannen är en avbild av sin far. Han följer maken på de många timmarnas klippning gående bredvid eller efter gräsklipparen. Han går inte från gården och har ordentlig koll på vilka som kommer, inte så att han skäller, men han visar sig och säger tydligt Här bor jag. Vad vill du? Det är tryggt med en sådan hund. Den yngste kastar sig över besökarna, Vad kul att du kommer, ska vi leka? Det kanske blir hund av honom en dag ...

Kaffedags!