Amber skrev i en kommentar här nedan om sin respekt för hundar. Jag förstår den, men respekten/rädslan går ofta att bota. Enklaste sättet om man bara är lite rädd är faktiskt att skaffa sig en valp och försäkra sig om plats på den lokala brukshundklubben.
Att forma och uppfostra en liten valp är en utmaning, som ger otroligt mycket tillbaka. Viktigt är dock, tycker jag, att inse att valpen är en hund, inte en liten människa.Valparna här ska levereras v.22. De är inte våra. Jag kan tänka mig att vår nästa kull ligger minst ett år bort.
7 kommentarer:
Vilka sötingar!
Häromdagen hade vi besök av en person som var hysteriskt rädd för vår lilla yff. Även om det är svårt att förstå (eftersom han är så liten) så måste man ju respektera att vissa personer är hundrädda, oavsett storlek på hund och ras. Men det måste vara fruktansvärt jobbigt med en sådan rädsla.
Äldste sonen har en rätt stor och mycket välfostrad hund. Den har lärt många tidigare hundrädda personer att förstå HUR en hund fungerar. Och vad man själv bör göra. Det är så roligt att se hur rädslan avtar.
Monica: Jag har också träffat personer som verkligen är rädda, håller med dig om att det måste vara svårt. Hundar möter man ju ofta.
Lilla B: Väldresserad hundar är guld värda, deras mattar och hussar också. Det finns många ouppfostrade hundar och det är inte deras fel.
I vår sista kull har vi en köpare som var jätterädd för just schäfrar - nu är hon enl. egen utsago ägare till världens bästa schäfer.
När en hund inte är snäll, eller hur ska jag säga... När en hund inte går att lita på ordentligt så är det ju inte hundens fel. Det finns, eller ska finnas, någon som visar dem vad som är rätt och fel!
Jag har respekt för hundar som jag inte känner, men jag är inte rädd.
Med ett undantag!
På en gård inte alls långt härifrån står två hundar och tokskäller när man närmar sig. De är inte bundna och det finns inget staket. Jag är inte så förtjust att passera där själv faktiskt...
Lindalotta, Du har helt rätt, ofta känner man på sig om det inte är OK. Hundar i flock får också ett annat beteende.
Jösses vad söta de är! Men aldrig att jag skulle skaffa en sådan där liten en, hur söt den än är. Minns fortfarande alltför väl när jag som tioåring blev biten i ansiktet av en hund jag kände och jag hade lekt med tidigare. Den avlivades senare, men min rädsla för hundar grundades av bettet. Fortfarande rycker jag till när en hund kommer alltför nära.
Susanne: Det kan jag förstå, sånt sätter spår. Hoppas ändå att den dagen kommer då du känner dig mer säker i hundsällskap.
Skicka en kommentar