Stress kan ju vara av olika sort. I går var en sån där bra dag, visserligen flängde jag från det ena till det andra och ibland under tidsnöd. Sådana här stafettdagar, då man springer alla sträckor själv behövs ibland. Det känns som om jag verkligen får något gjort då.
I går klarade jag av alla småsaker jag sparat/inte hunnit och som extra bonus hittade jag lite nya vårkläder och ett par skor.
Min erfarenhet är att när jag inte är ute efter något speciellt, då finns det mycket. Varför är det så? För det är ju tvärtom om också. Måste jag hitta något så finns det inget, absolut inget.
Kvällen tillbringades på släktkalas, yngsta kusinen fyllde 12. Alla mina fem syskonbarn sysslar med idrott och när jag lyssnade på deras föräldrars prat om matcher, körningar, cuper osv i all oändlighet, är jag tacksam och glad över att den tiden är förbi och att mina flickor var scouter. Tala om pressade vardagsscheman och splittrade somrar, med barn över halva riket på olika cuper. Det är helt säkert jättebra att de idrottar, men det finns en baksida också. Tala om stafettliv!
Idag blir det "bara" uteliv, i trädgården, på promenad och kanske lite fotograferande också.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Precis så känner jag det också.
Jag ser ju på barnbarnen .. på kylskåpsdörren sitter ett schema som är makalöst .. det är fotboll, hockey, innebandy, kalas, träffar .. jag blir matt bara av att titta på papperslapparna!
Jag märker av det i skolan också, trötta slitna, stressade tonåringar som helst ska prestera överallt. Ofta räcker det inte med en tidskrävande hobby/aktivitet, utan de har flera.
Jag kommer inte ihåg att det var så här när jag var liten. Jag cyklade överallt och det väldigt sällan som mamma var med på allt jag gjorde.
Funderar på om världen har blivit så mycket tuffare nu att föräldrarna inte vågar låta sina barn ta sig fram själv....
Jag cyklade också dit jag skulle, men jag hade egentligen bara en aktivitet: hästar. Var i stallet nästan alla veckans dagar. Världen är inte den samma då som nu och jag kan förstå att föräldrar skjutsar, men jag tycker att mängden aktiviteter och måsten är för stor. Vi överför fel värderingar till våra barn.
Jag hade föräldrar som skjutsade till alla bortamatcher och som kom till alla hemmamatcher, men jag höll bara på med en enda sport och jag har ju inga syskon så tiden behövde inte delas bland flera barn.
Men jag cyklade överallt hemma i stan, eller sprang...
Tänk, det hade jag aldrig kommit på nu, att jag skulle springa till träningen... :)
Min son på elva får helt enkelt cykla till både handbollsträning och badmintonträning av det enkla skälet att jag inte har någon bil att skjutsa honom i. Ibland gör jag honom sällskap, ibland inte - på cykel. Och ibland stannar vi helt enkelt hemma, speciellt om regnet öser ner. Träningstiderna ska inte få dominera vår tillvaro. När jag var liten var det också cykeln som gällde om man skulle iväg någonstans. Kanske det är alltför vanligt med bil numera och därför är lätt att ta hjälp av den när något barn ska iväg?
Skicka en kommentar