Huvudsaken

Om tre timmar ska jag klippa mig. Jag gruvar mig.
Nej, jag är inte håröm. Jag ska byta frisyr.
Klippa mig ganska kort.
Skrämmande.
Jag brukar fundera i flera år, innan jag gör något radikalt
med mitt hår.
Flera innebär en sisådär tio år och nu
har det nog bara passerat fem, sex år.
Hår är identitet.
Om man ändrar frisyr är det svårare att bli igenkänd.
När jag som 17-åring klippte mitt långa, långa ljusa hår väldigt kort
fanns det rätt många som inte hälsade efter det.
Jag blev aldrig heller Lucia.
Det värsta var nog att jag blev ifrågasatt,
företrädesvis av killar.
Varför gjorde du det? Det var väl inte nödvändigt.
Som ung tjej kände man sig inte särskilt lyckad då.
En annan gång när jag skulle legitimera mig sa försäljaren:
Jag ser att det är du på namnteckningen.
Jag ordnande nytt pass i förra veckan...
Jag tror inte de säger så i passkontrollen.
Jag tror inte på alla, för det gör ju alla, som säger:
Har du klippt dig?(Jo, det tror jag på) Vad snyggt!
När jag en gång fräste ifrån, ifrågasatte omdömet och sa att jag inte alls var nöjd,
svarade en av mina manliga arbetskamrater att han sa så,
för så var han uppfostrad.
Hans mamma hade lärt honom att man ska säga så.

Snart är det dags.