Sanningar?

Bläddrar lite förstrött i en bok, bilderbok för vuxna (Greive, Meningen med livet) och fastnar direkt för två bildtexter:

• Varför hakar vi så ofta upp oss på sånt som vi inte är överens om, när det ju är skillnaderna som gör livet intressant?
• Sanningen är att vi ofta är så fokuserade på vad vi gör att vi bara går dit näsan pekar.

Jag kan se att urvalet för mig är arbetsrelaterat, måste bero på att arbetet uppfyller nästan all vaken tid just nu. Hur som helst så tycker jag att vi på jobbet alltid eftersträvar konsensus i stort och smått (trist men typiskt svenskt?) och att arbetskamrater som framhärdar nog anses lite "besvärliga".

Fokus på uppgifterna i kombination med att man helst borde ha utfört dem redan dagen före , gör att man inte precis reflekterar över målet.

Jag bestämde mig vid vårteminens slut att nu fick det vara slut med orimliga ambitioner och att jag skulle säga nej oftare. Det har gått väldigt kort tid och jag har redan bitit mig i läppen två gånger, men jag har lyckats att stoppa "Det kan jag göra". Lite nöjd är jag allt.