Vi mötte en grävling på vår kvällspromenad,
hunden och jag.
Den ende som uppskattade mötet
var hunden.
Grävlingen och jag stirrade på varandra
en kort stund
och gick sedan raskt åt
var sitt håll.
Hunden hade gärna följt efter,
men det räcker med att vi har haft en hund
som slagits med grävlingar,
så jag höll hårt i kopplet.
De är oförutsägbara
grävlingarna
sävliga och otäcka
på samma gång
skogens huliganer?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Hårdföra typer de där grävlingarna. Fulla av urkraft på nåt sätt. Undrar om inte många skrönor finns om deras levnadssätt? De är ju ändå rätt okända fast de finns överallt, huliganerna.
Men å vad fint du har fått det!!
Lilla B:Grävlingar är säkert mer rädda för oss, men just för att vi har upplevt att en av våra hundar varit i slagsmål, så tycker jag att de är otäcka. De går liksom inte att läsa av.
Christina: Tack, ombyte förnöjer, men jag velade ett tag.
Skicka en kommentar